Känsla!

I över 1,5 år har jag näst intill dagligen tränat målmedvetet på ridningen. Jag har haft ont, blivit stark och smidig. All fokus har legat på att bli bättre och ta sig framåt i teknikerna. Tekniker, tekniker, tekniker. Jag har nu gått alla grundkurser och har fått alla verktyg för att kunna utöva alla tekniker. All koordination sitter inte hundra ännu och behöver mer övning, men jag har blivit visad vägen och behöver nu egentligen bara börja gå själv.

Men som vi vet så består ridning egentligen till ganska liten del av tekniker. Visst använder man dem, men det är liksom inte bara att använda en teknik från skolboken och ro hästen i hamn. Nej, det krävs känsla för att först och främst kunna avgöra vad och hur mycket den här hästen behöver samt vilka tekniker som ska användas. Utan känsla är man alltså ingenting. Det är lite som en motorcykel utan förare, den kan vara hur tekniskt avancerad som helst, men utan någon som kan hålla dess balans och avgöra när det ska svängas så blir det ändå bara pannkaka.

Känsla är något som jag inte är så bra på. Jag har alltid varit stark och vig och lyckats med i princip allt jag tagit mig för, men nu tar det stopp. Helt plötsligt är det inte bara att ta i lite extra eller vilja lite mer, utan nu ska man bara sitta rakt uppåner och känna. Men vad händer om man inte känner? Det är fruktansvärt frustrerande att som 27:åring för första gången stöta på något som man inte klarar av. Något som man så in i bänken mycket vill klara, men som inte finns att finna.

Idag red jag Filur efter ett riduppehåll på 20 dagar. Så länge har jag inte hållit upp sedan innan jag skaffade häst och sedan jag började ryttarutbildningen så har jag nog max haft uppehåll ett par tre dagar någon enstaka gång. Men idag red jag alltså första gången på nästan en månad. Och så jag red! Jag hade bestämt mig för att åka häst i paddocken. Jag följde med, satt och blundade varv på varv och följde med i hästens snedhet. Så plockade jag upp tyglarna, tog kontroll över bogarna och flyttade ett delat fokus till bakbenen. Och jäklar vad hästen gick! Efter ett lyckat försök släppte jag ut hästhalsen och åkte med ytterligare ett varv, blundade och bara kände. Och visst kände jag! Vid ett tillfälle skulle jag flytta in bakdelen innanför spåret, jag satt och blundade, tänkte min hjälp, satt, väntade, och plötsligt så kom det! Jag kände! Den lyckan var obeskrivlig, jag fick tårar i ögonen.

Kontentan är att det kanske är bra med ett rejält riduppehåll efter att man tränat så fokuserat och hårt så länge. Det är snarare underligt om det skulle vara annorlunda för det är ju så man tänker med våra hästar.

Annonser
Tidigare inlägg
Följande inlägg
Lämna en kommentar

1 kommentar

  1. Åh lycka ❤

    Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: