Självbehärskning är en myt och ett påfund som de som är födda med egenskapen kan trycka upp i nyllet på i lägre grad välsignade medmänniskor. Ligger det en påse chips i skåpet och man vet om det så kommer påsen obönhörligen att invaderas inom en inte allt för lång tidsperiod. Anfallen är mycket spontana, de går alltså inte att förutse och när de väl börjat så är de omöjliga att stoppa. Detsamma gäller kakburkar, kexförpackningar, godispåsar och bullpåsar. Det är inte så att man är oviss om svagheten, snarare är det så att man är allt för väl medveten om hur det fungerar och ber därför sambon att inte fylla skåpen med godsaker inför nästa helgs mys, eller för den delen ”just in case”. Just för att ‘just in case’ är den absolut sämsta anledningen någonsin. Det är just bristen på självbehärskning som vid utåtagerande så enkelt och oskyldigt kan förkläs till ‘just in case’. ‘Just in case’ är alltså inget annat än en legitim ursäkt att i brist på självbehärskning bryta sig in i emballaget innehållande sötsakerna. I alla fall om man heter Jossan.
(Note to self: utbilda sambon i den delikata konsten att inte lagra godis i skåpen i motiv av ‘just in case’.)
