Leva i nuet

10414489_10152438610364687_4095911541468985673_n

För vissa går det av bara farten. För andra går det inte hur mycket man än försöker. Det finns ett samvete, en medvetenhet av omgivningens förväntningar, en norm, materiella begränsningar och begränsningar som sätts av människor i ens direkta närhet. Det finns en oro. Om jag lever nu, kommer jag ångra det sedan? Det jag har på kontot var ju öronmärkt för ett hus. Det huset har ännu inte inträtt i mitt liv och jag har det heller inte i sikte. Jag närmar mig 30, har ingenting, inget är som jag planerat att det skulle vara. Jag måste göra något. Jag måste bestämma mig. Antingen fortsätter jag i det limbo jag befinner mig i, eller så börjar jag leva här och nu med de (eventuellt begränsade) resurser jag hittills skaffat mig och försöker lösa problemen allt eftersom de uppstår, eller så börjar jag om, gör om och gör rätt.

Jag orkar inte längre oroa mig för framtiden. Jag vill inte behöva tänka på den, jag vill bara leva. Men jag är så indoktrinerad i att spara mig själv och mina resurser till framtiden. Att hålla an på mig nu för att kunna leva i framtiden. Att kunna köpa mig mitt drömliv istället för att leva det. Frågan är dock om ett köpt drömliv blir det drömliv man tänkt sig. Är det egentligen inte så att det är resan som utgör livet och inte målet? Det är lite som att äta på Donken. När man ser reklambilderna och känner doften så vattnas det i munnen och man bara längtar till att få sätta tänderna i den där saftiga burgaren. Men när man väl sitter där med skiten framför sig så var det inte så jäkla gott ändå. Det var rent utav skitäckligt.

Så, vad vore livet utan längtan? Varför måste man ha som mål att nå det där jäkla målet så snabbt som möjligt? Varför ska man spara sig själv och undvika leva för att i framtiden inkassera något som troligtvis inte smakade lika gott som det luktade?

Bara man kunde släppa på de där mentala spärrarna och bara LEVA utan att hela tiden oroa sig för framtiden. Fan, livet är NU inte sen. Jag kan ju lika väl vara död i morgon. Åh jag är så trött på mig själv, varför sätter min hjärna käppar i hjulen hela tiden. Jag önskar jag vore lite mer som min näst yngsta syster. Jag avundas dig, jag vill vara dig, jag hatar dig och jag älskar dig.

Annonser
Tidigare inlägg
Lämna en kommentar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: