De små detaljerna

Under förra veckans fyra sista dagar fick Sannehäst vila. Matte jobbade massor och fann inte riktigt inspirationen till någon form av uppsutten aktivitet. Med viss erfarenhet visste jag att risken för cirkus när jag i måndags åter hoppade upp på kuseryggen, var tämligen hög. Men, hör och häpna, Sannehäst höll sig i skinnet! Trots att ridhuset var fullt av andra hästar och vinden ven utanför så höll vi minst tre ben i backen näst intill hela tiden. Kontakten kändes närmre än på länge, nästan så den gick att nosa på. Frustrerad matte innan passet förbyttes efter passet till en svagt hoppfull och positiv matte. Det skulle visa sig att trenden mot alla odds hållit i sig. Igår hittade vi varandra igen! Ensamma på den lilla volten som blir över när ridskolan spärrat av större delen av manegen, skrittade vi runt ömsom på slapp ömsom med aktiverande matte. Där fann vi det igen, det jag helst hade velat finna varenda gång jag sitter upp. Kontakten ploppade i och kusekommunikationen kändes lite som att skära i rumsvarmt smör. Trots massa ponnysar som sprang runt på mindre än ett par meters avstånd så fokuserade Sannehäst fullt ut på pilotens rumpa. Nu återstår det att se hur länge den här omfokuseringen håller i sig. För tillfällig lär den med högsta sannolikhet vara 😉

10993489_10153655402974616_4812988921822828705_n

Avslutar med lite span på lektionsaktivitererna 🙂

 

Annonser
Tidigare inlägg
Följande inlägg
Lämna en kommentar

5 kommentarer

  1. Karin

     /  februari 27, 2015

    Tycker att din ridfilosofi är så klok! Min utgångspunkt är att hästen ska jobba med sin kropp på bästa sätt, oavsett hur den formen ser ut i förhållande till normen och vilken tid det tar. Måste dock erkänna att jag blev besviken på Lindahs sätt att kommunicera sina filosofier, då jag uppfattar det som mästrande, dömande och med avsaknad av ödmjukhet.

    Svara
    • Kul att höra att du gillar mitt tänk! Så är det ju, man ska alltid göra sitt bästa för att hjälpa hästen på den nivån den befinner sig (och var ryttaren befinner sig). Jag tror att det kan bli lite ”kulturkrock” ibland med Lindas sätt att föra fram saker, då man ju är så van sedan innan att få massa beröm, både för sin häst och sin ridning. Det är skillnad på en ”vanlig” tränare och Linda. Här beröms egentligen inget annat än det lilla lilla som man egentligen inte visste fanns. Det är svårt att ställa om och jag själv får mig fortfarande små tankeställare då och då. Man känner sig fördummad i första skedet, men tillåter man sig att fundera över situationen istället för att bli kränkt så inser man att det faktiskt ligger något i det. Linda har fantastiska kunskaper och erfarenheter som få andra tränare i Sverige har. Jag minns själv när hon sa att min gamla häst var i princip slaktfärdig. Så klart blev jag jätteledsen och först lite stött, men sedan insåg jag ju att hon hade rätt. Det var vad alla tänkte men inge sa högt. Det är hårt, men sant och så är det ju oftast om man vill komma någonvart i världen. Dock passar det vissa mer än andra, så jag har full förståelse för att många tycker hon är lite knepig 😉

      Svara
      • Karin

         /  februari 27, 2015

        Det är ju en konst att uttrycka sig med det skrivna ordet. 🙂 Absolut så ska både beröm och kritik vara berättigad och konstruktiv, även om jag mest brukar uppfatta kritiken. Jag tvivlar inte på att tränaren ifråga är kunnig, men så fort någon proklamerar att denne har rätt och alla andra har fel så blir jag tveksam och med taggarna utåt. Så som du framfört ideerna genom ditt bloggande tilltalar mitt sinne, antagligen. På den utbildningsnivå som jag och min häst är i så är det knappt jag vågar mig till lokala tränaren, för de lär skratta.. Jag försöker komma tillrätta med min otroliga oliksidighet, som kommer sig av en trasig fot och en envis fotbärare..

      • Jag tror man väljer sin nivå lite själv, är man nöjd med att rida på ”skogsmullenivå” så ska man definitivt stanna där. Det ska man inte behöva bli skrattad åt för. Men vill man utvecklas så ska man inte vara rädd att be om hjälp. Men ber man om hjälp får man också vara beredd på att man kanske får ändra på en del, beroende på tränarens syn på saken. Oavsett vilka ambitioner man har så är det det ju viktigt att se sina svagheter, vilket egentligen är det svåraste av allt. 😉 Jag tycker definitivt du ska träna för tränare om du vill, men också vara noga med att vara ärlig angående era svagheter, både för dig själv, hästen och för tränaren. Då är det ingen som kommer skratta 🙂

        Jag är nog sådan att jag sväljer och ignorerar lite obekvämligheter när jag inser att det finns enorma kunskapsmängder att inhämta. Sedan sväljer jag heller inte allt med hull och hår, utan knyter an till det jag tycker låter vettigt utifrån vad jag kan och förstår.

  2. Karin

     /  mars 2, 2015

    Ja, det är ju lite själva grejen med att träna för någon, att få en objektiv bedömning och hjälp att utvecklas framåt, oavsett hur framåt ser ut för just det ekipaget. Om träningen bara går ut på att få beröm så lär den inte ta ekipaget framåt överhuvudtaget, och jag som ryttare skulle tycka att den kanske var trevligt, men totalt onödigt.. Så kritik, så länge den är konstruktiv, har jag absolut inget emot, det är kanske sättet att framställa sina tankar som jag inte gillade i detta fallet. 🙂 Absolut att jag lyssnar extra på någon jag tycker har kunskap, det är ju där man har chansen att ta in nya kunskaper, även om det innebär att man får ändra sin uppfattning.

    Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: