Lika barn leka bäst, ända tills…

Efter senaste blogginlägget så fick jag en kommentar om att jag och Sannehäst nog är rätt lika ändå. Och ja, det stämmer nog. Tyvärr. Eller, lika barn leka bäst heter det ju och det är ju sant, men då har man samtidigt ingen som väger upp ens egna dåliga egenskaper utan kanske snarare förvärrar dem! De braiga egenskaperna kanske blir ännu braigare, men hela förhållandet blir liksom så väldigt bipolärt. När det är bra så är det så in i h-vete bra, men när det är dåligt så är det i vårat fall (två envetna pissmärrar) snudd på pandemonium. Det blir så mycket känslor och drama att allt det positiva liksom glöms bort. I alla fall tills det börjar gå bra igen, för då jäklar finns det inget som stoppar oss…. Tills det börjar gå dåligt igen. Etc. etc.

En tanke slog mig dock idag. Kanske man borde ta och röntga Sannehästens rygg. Jag vet inte, men jag tycker det är lite väl mycket protester till och från. Just nu har hon visseligen cp-vinklar på hovarna vilket definitivt kan göra henne mer grinig. Den hovslagaren använder vi oss inte av igen. Men det där med röntgen hade varit intressant för att se om det finns något skelettbetingat som stör. Dessa jädra kusar alltså!

DSC_0270 - Copy (853x1024)

Annonser

Skithäst!

Idag var ingen bra dag ridmässigt. Eller, egentligen var det väl precis som alla andra dagar, bortsett från att jag i morse tänkte att ”nu ska det väl för en gångs skull bli en superbra dag på ridbanan”. Trodde jag. Det var precis som vanligt, förutom att jag som sagt hade vissa förväntningar, dumt nog. Man ska aldrig ha förväntningar när det gäller djur. Man ska vara jävligt ödmjuk inför hästen och sin ridning för vad som helst kan hända. Just idag hände det väl inget speciellt, förutom då att det inte gick så mycket bättre än vanligt.

Nå, vad var det som definierade just det här passet då? Jo, matte gjorde en vacker båge ner i ridhussanden. Upp igen och på det. Med positivt tänkande och fokus framåt fick vi ett par fina galoppfattningar. Duktig häst och DUKTIG MATTE. Sakta aaaaav, lite slängtrav och…. det berömda PONNYDRAGET! Nu för tiden sitter tyglarna som gjutet i mina händer vilket ju gör att händerna följer med när Sannehästen brutalt på en millisekund tycker att det är dags att länga halsen. I händerna sitter armar som sitter fast i en pilot som kanske hade fullt upp med att hålla ordning på sig själv i den obalanserade traven. Plötsligt har man ett ypperligt tillfälle att viska hemligheter i Sannehästens öron då dessa befinner sig en si sådär centimeter framför ens näsan. Snabbt som attan gäller det att låsa fast både armar och ben runt hästahalsen vars  övriga kropp snällt nog saktat av under denna plötsliga omfördelning av tyngdpunkten. Det är bara att acceptera att all kontakt med sadeln har upphört och att man har en mankam mellan skinkorna när man lyckats räta på sig.

DSC_0093 - kopia (680x1024)

Demonstration av effekten av ponnydraget. Förflytta människan ca 40 cm fram mot öronen på hästen så har ni dagens position.

DSC_1097 (1024x576)

Sanne a.k.a. Giraffen med sin numera låååånga hals. Det är ju något positivt i alla fall…

Sannehäst är en färgglad häst på många vis men hon är bannemig ingen picknick. Den som trodde det bara var att sitta upp och låta visionen ta över vet inte hur fel hen har. Att koppla in sin egen hjärna med Sannehästens hjärna är typ omöjligt. Hon är överallt och ingenstans och framför allt inte i fas med ryttarens hjärna. Så det där med att koppla in stickkontakten och börja ro fram kusen med röven är en större utmaning än man kan tro. Ändå lyckas jag ibland. Jag vet ju att det går vilket gör frustrationen ännu värre när det inte går. Nä, det är nog dags att lägga ner det där med ridhuset för en stund och ge oss ut och forcera terräng istället. OM DET BARA KUNDE SLUTA BLÅSA, HAGLA OCH REGNA IS!!

Uppenbarligen lyckades jag göra något rätt under ridpasset idag då kusen efteråt placerade ett ben i varje hörn och dessutom stretchade magmusklerna lite på eget bevåg. Det är alltid trevligt att se, även om jag inte riktigt kan avgöra vad som var så bra idag. Kanske jag lyckades samla henne i skritten ändå? Trots att det för det mesta gick i överljudsfart och rodret fastnat åt vänster. Bah!

DSC_1110 (576x1024)

Här stretchas det!

DSC_1112 (1024x576)

Parallellt och fint!

DSC_1113 (576x1024)

Det vore ju dumt att se allt för glad ut. Folk kan ju tro saker!

 

Vi måste bli mer medvetna

Tänket att djur kan ha ont finns inte i samhället. Det är liksom ingen självklarhet hos folk i allmänhet. Om djuret visar smärta så tas det inte alltid på så stort allvar, speciellt inte om det inte är en akut smärta. Det finns så många djur som går runt med obehag, stelhet och ömhet som enkelt skulle kunna avhjälpas av behandling och förändrad hantering, men lika många djurägare anser att djuret har ett helt normalt beteendemönster och rättfärdigar ibland till och med djurets obehag med olika typer av knepiga argument.

”Min hund är aggressiv eller har mentala svårigheter”. ” Min häst är dum, går emot handen eller vill inte böja åt ena hållet”. Symptomen är oändliga och förklaras allt som oftast med att djuret ”hittar på”, ”är dum”, ”är stel” (sant iofs), ”behöver sättas på plats” m.m. Sedan har vi de som visar symptom men som inte protesterar. Hundar biter ihop och blir som små hårda okontaktbara bollar, inte allt för sällan följs det av ökad irritation och aggressiva tendenser. Hästar går in i sig själva och står ut. Det kallas för inlärd hjälplöshet. Det är helt otroligt vad en häst kan gå igenom för att tillfredsställa sin ryttare.

Tänket att djur inte svarar på smärta som vi människor gör är så djupt rotat i samhället att många fortsätter träna med sina djur och belasta deras kroppar på precis samma sätt som innan, trots att indikationer om smärta finns. Argumenten är många och knepiga, kanske för att rättfärdiga agerandet i andras ögon och kanske för att dämpa sitt eget samvete. Dock lurar man sig själv, på djurets bekostnad.

Avslöjande: Djur känner smärta precis som vi. Djur lider av snedbelastningar och muskelspänningar precis som vi. Det är vi som driver dem längre in i det ju mer vi tränar utan att lyssna. Det slutar i beteendestörningar, artros, ledinflammationer och muskelinflammationer. Oftast har symtomen funnits där länge och ofta har vi sett dem, men inte tagit dem på allvar.

Ingen vill vara elak mot sitt djur. Alla tror vi att vi gör vårt bästa, men det räcker inte när vi inte tar symtomen på allvar. Inget djur ska behöva gå runt med onödigt mycket smärta, oavsett art eller ålder. Det är dags att börja se våra djur. Nu.

DSC_0136 (1024x680)

Medkänsla för djur

Att ha kommit så långt i sin utveckling och utbildning att man i sin egen kropp kan känna saker som djuret framför en känner, är både en välsignelse och en förbannelse. I många fall enbart en förbannelse då man inte alltid kan göra något åt det onda. Antingen för att det onda är av komplicerad natur eller för att djuret har en ägare som inte tror på vad man säger. Då är det bara att stå där, titta på och lida med djuret. Det tar så mycket på själen.

Ibland går det så långt att man inte kan låta bli att tänka att ett dött djur lider inte…

Stjärtfasoner

Jag har aktat mig för paddor och krokodiler. Jag har spetsat krokodiler och rullat bollar. Jag har gjort det i sömnen, jag har gjort det i bilen och jag har gjort det på hästen. Jag börjar komma underfund med den där bollen nu men än är jag bara i början på resan att kalibrera om rumpan till galoppen. Till skritten är den hyfsat välkalibrerad men även där finns fortfarande massvis att jobba med. Traven ska vi inte prata om, där är varken jag eller Sannehäst redo, om vi någonsin blir det. Sannehäst är ju inte riktigt byggd för trav, men galoppen ska vi nog bli fenor på framöver! Just nu övar vi på att placera sittben. Hårt och fast. Och jävligt svårt.

Varför ska det vara så svårt att rida?!

Fast… hade det varit busenkelt så hade det nog inte varit lika kul. I slutändan så inser man ju att det egentligen bara var resan mot målet som var roligt. Så är det alltid!

DSC_0048

Kreativiteten flödar

Egentligen är jag ju en sjukt kreativ människa. Jag får idéer precis hela tiden och har en sådan otrolig lust att bara skapa, greja och hitta på. Problemen är dock två: att jag är så jäkla glömsk samt att min lust och mitt humör är så sjujäklars lättpåverkade. Detta gör att när jag kommer på en grym idé så måste jag komma igång verkställa den på momangen för att det ska bli något av det. Det senaste har jag insett hur mycket jag saknat målandet och tecknandet, men så har jag ju varken haft färger eller penslar hemma. Behovet att kladda av sig har infunnit sig mer och mer frekvent på senare tid och igår fick jag bara nog. I ren desperation hade jag tidigare på dagen stått och luftmålat på den enda stora tomma vita väggen i vardagsrummet. Jag drog iväg till Clas Ohlsson, köpte ett gäng penslar och fem stora tuber akrylfärg; grundfärgerna, svart och vitt. Jag passade även på att köpa tavelduk då jag inte är säker på att Johan skulle uppskatta en stor kluddig häst på vardagsrumsväggen 😉

Efter lunch igår började jag kladda på tavelduken för första gången på många år och idag ansåg jag mig ha kladdat färdigt för den här gången. Resultatet blev så här:

DSC_0017 (1275x1280)

Jag tog ett steg tillbaks efter sista penseldraget, tillät mig ta in det som fanns på duken och fick en klump i halsen. Jag tycker den blev vacker! I still got it dammit! 😉

Nu väntar jag på nästa inspirationsdusch så jag kan slänga upp en ny tom duk för mer kladd och kludd 🙂

DSC_0001 (680x1024)

Den fashionabla ångesten

Fyra dagar i monter på MyDog = mentalt slutkörd, trött i kroppen, ingen röst kvar, ont i halsen… och så där galet nöjd och lycklig! Jisses vad roligt vi haft och så många trevliga människor och hundar vi träffat!

Men vi har även sett en del inte så roliga inslag. Egentligen så  finns dessa mindre roligheter överallt på hela mässan och ska man vara ärlig så när mässan tråkigheter och en hel del hemskheter. Överallt ser vi distraherade människor. Det är naturligt att man är distraherad på mässor, det är ju liksom det de är till för. Det händer grejer överallt och uppmärksamheten slits konstant från det ena än det andra. I handen råkar människan ha ett koppel där det i andra änden sitter fast en hund. Ibland i sele, ibland i halsband och ganska ofta i det halsbandet man tidigare sprungit runt i utställningsringen i. Fokus ligger på allt annat än hunden som i änden på kopplet har fullt upp med att ta in och analysera alla tusentals dofter, synintryck och hörselintryck som genereras av tusentals andra hundar och människor i en och samma lokal. Behöver jag nämna ordet stress? Kortisol- och adrenalinnivåer som slår i taket. Röda, uppspärrade, blanka ögon. Tillbakadragna mungipor, snabb andning och tungor lite halvt utstuckna. Spända, kutande ryggar, tassar på spikraka ben som glider, slirar och halkar fram över de hala golven. Där kom en hund, måste undersöka. Där gick någon, måste lukta. Där fanns godis, måste fram. Där doftar något, måste känna efter… Det är så mycket stimulans att hunden inte vet vilken riktning den ska sätta tassen.

Kortisol och adrenalin är stresshormon som sätter igång kroppens försvar mot yttre hot. Andningsfrekvensen ökar, blodtryck och puls ökar, hunden får tunnelseende och ämnesomsättningen sätts ur spel. Här är tiden för överslagshandling. Hundar är flockdjur styrda av instinkter. Stress luktar. Hundar känner stress på långa avstånd och här befinner sig flera hundra stressade hundar i en och samma lokal.

En kvinna går förbi med sin staffe. Ett ganska brett och ”skonsamt” halsband. Hon stannar och pratar med någon. Hunden tar ett steg för långt, hon rycker i kopplet men fortsätter hela tiden sitt samtal med fokus på den andre. Hunden visar tydliga tecken på stress och vänder sig oroligt om. Kopplet blir åter spänt och hundägaren rycker till. Igen och igen och igen. Hundens framtassar lämnar åter och åter igen marken när kopplet sträcks, blir märkbart påverkad och stressnivån går bara uppåt. Ägaren ägnar inte en sekunds uppmärksamhet åt sin stressade hund.

En människa har nyligen ställt ut sin sällskapshund. Den har ett smalt utställningskoppel runt halsen. Hunden är stressad och går stelbent och försiktigt på det hala golvet. Den vill lukta på något vid sidan men dras med kraft åter mot människan i andra änden på kopplet och det smala snöret dras åt runt halsen som en snara. Det försvinner in i pälsen och hunden spänner alla muskler den har för att skydda det känsliga innanmätet i halsen.

I morse såg jag en hund med bandagerad framtass som hoppade runt på de hala golven på tre ben. 5 timmar senare såg jag samma hund hoppa förbi igen. Helt fruktansvärda benvinklar och fullkomligt låst rygg för att lyckas hålla sig på rätt köl med endast tre ben på det hala golvet.

Detta var inga engångshändelser. De beskrivna händelserna sågs överallt, hela tiden med olika hundar och hundförare. Tunna utställningssnaror som släpade runt stressade och smärtande hundar, ryckande i koppel, skällande hundförare, tillrättavisningar av oförstående hundar som desperat söker hundförarens uppmärksamhet och trygghet.

Det är svårt att blunda, man får titta åt andra håll. Efter 4 dagars observerande är jag mer förfärad och upprörd än någonsin innan. Var det någon som tyckte vissa hästtävlingar är hemska med piskor, åtsnörda nosremmar, skarpa bett och rollkur? På hundutställningar och framför allt vissa sådana är det inte mycket bättre. Kanske ur vissa aspekter till och med värre. I hundvärlden är så kallade ”dressyrlänkar” allmänt accepterade och framför allt på brukshundsklubbar. En dressyrlänk är en lättlöpande ögla av tunn nylonlina. Den här sätter man runt halsen på hunden. Jag blev själv rekommenderad att köpa en sådan vilket jag dumt nog gjorde. Efter att ha sett tränaren i princip hänga och strypa min i panik skrikande hund så slet jag isär skiten och lovade mig själv att aldrig någonsin gå på sådant igen. Alla hundar säger dock inte ifrån, utan biter ihop, spänner sig och stänger av. Precis som hästar. Försvarsmekanismen ”stänga av”. På hundmässan observerades åtskilliga versioner av dessa tunna löpöglor, applicerade runt hundhalsar som p.g.a. alla tusentals intryck försökte nosa och titta på allt, men brutalt blev bortslitna av lika distraherade hundförare. Resultatet är en knivskarp snara som ögonblickligen dras åt och försvinner in i en känslig hundhals. I de värsta fallen är snaran placerad strax under skallbasen där den tränger in och stryper vid struphuvudet samt mellan skallbas och första halskotan som är en kritisk punkt för näst intill hela kroppens nervförsörjning. Att detta ens är lagligt förfärar mig djupt!

Jag känner att detta behöver komma ut. Det måste bli en ändring och det måste skapas större förståelse för hur våra djur uppfattar situationer och hur de mår av dem. Bakom alla fina kostymer, kammar, pälsglans, klackskor och glittrande utställningskoppel så finns det en verklighet i form av ett värnlöst djur som ofta blir utsatt för saker som inte är fördelaktiga för dess mentala och fysiska hälsa. I många fall rent av destruktiva.

Nikki fick stanna hemma dessa fyra dagar. Även om hon som individ är hyfsat lugn och hade klarat situationen bra så hade hon obönhörligen blivit påverkad av den skyhöga stressnivån som alla andra hundar tillsammans byggt upp. Upplevelsen hade inte blivit trevlig utan troligtvis snarare traumatisk. Jag hade gärna tagit med henne, men är i efterhand så glad över beslutet att inte göra det.

Jag hoppas jag med detta inlägg kan skapa en medvetenhet och en debatt i ämnet och därigenom göra framtiden kanske lite drägligare för våra djur. Utställningar (framför allt inomhus) kommer alltid vara stressiga miljöer, men vi hundägare och hundförare kan göra tillvaron drägligare för våra djur genom att inte göra dem illa med dålig utrustning, inte skälla på dem i onödan och inte bete oss mot dem på vis som vi aldrig skulle acceptera att någon gjorde mot sina barn. Djuren är i behov av trygghet och konsekvens precis som vi och har absolut ingen förståelse varför matte eller husse slumpmässigt går och rycker i kopplet medan hen står och pratar med någon annan utan fokus på hunden.

Skärpning hundvärlden!

12852_10153526436114616_5301617197306330652_n

En lyckligt ovetande hund 😉

Tillägg 7/1: Av anledningen att jag inte vill göra detta till ett ‘blame game’, utan skapa uppmärksamhet, informationsspridning och medvetenhet så är och förblir alla exemplen ovan anonyma. Jag kommer varken bekräfta eller avfärda om någon föreslår en identitet. Om någon tar åt sig och känner behov av att förklara sig så kommer jag aldrig ingå en diskussion då detta inte är något unikt som varesig handlar om mig eller de enskilda återgivna fallen. Detta är endast en effekt av ett större problem. Om någon känner att det borde förtydligas så är detta även mina och min kollegas upplevelser från den platsen vi befann oss när detta observerades. Jag vill även poängtera att det fanns andra människor som liksom vi kastade ogillande blickar på en hel del av vad som försiggick.

Jag vill också tacka för alla fina kommentarer och alla som delar och sprider budskapet. Tydligen fanns ett behov av ett sådant här inlägg. Vi är många som ser och känner och kan vi börja utbilda och upplysa så kommer vi bli fler!

Ett andra tillägg: Jag tycker att mässan är en fantastisk plattform för upplysning, nätverkande och upplevelser, men vi måste göra människor mer uppmärksamma på hur hundarna reagerar i olika situationer och vad du som hundförare kan göra för att underlätta. Vi måste se hundarnas begränsningar både fysiologiskt och mentalt (de båda går ju ofta hand i hand). Vi måste lära oss var hundens ‘comfort zone’ tar slut och lära oss kliva ner från våra höga piedestaler och sätta hunden i främsta rummet även om vi gärna själva hade gått runt på mässan en dag eller ett par timmar till. Personligen hade jag gärna sett en reglering i användning av utställningskoppel (eller tunna halsband över huvud taget) utanför utställningsringen, fler rastningsställen, vattenskålar och massor av information om tecken på stress och obehag! Inget blame game utan informationsspridning och upplysning! Kunskap måste spridas!

Lindahträning och MyDog

Nyår firades i soffan på landet, långt bort från fyrverkerier och alkohol. Nära till hands fanns dock chipsskålen, vovven och pojkvännen. Riktigt mys alltså 🙂 Nyårsdagen hade jag lejt bort Sannehäst till Lindy i stallet som så snällt hade hand om kusen så jag kunde få två nätter på landet.

DSC_0021 (1280x850)

Promenad till Flackevik i blåsten 🙂

DSC_0064 (1280x850)

Kulingen tar grepp om pinscherns öron 🙂

DSC_0091 (1280x850)

Kustvovven!

DSC_0179 (1280x850)

Hopp!

 

Dock varade inte friden särskilt länge då min ridtränare Lindah är på turné och kom till krokarna igår kväll. Så när vi igår kom hem från landet bar det direkt av till stallet, där jag kopplade kusen på kroken och körde iväg till Sätila för lektion klockan 19 på kvällen. Hanna red båda sina hästar, en före min träningstid och en efter. När hon red sin andra lektion passade jag och Sannehäst på att mysa lite i ridhuset och titta på lite. När de var klara tyckte Sannehäst att det kliade alldeles förfärligt i pälsen och att det definitivt var dags för en omgång i ridhussanden, så jag klädde av henne och lät henne rulla så spenorna fladdrade. Det rullades som om livet stod på spel, men oj vad skönt det var 😉

Efter lektionerna åkte vi allihop hem till Hanna. Sanne blev placerad i en fin box bredvid några riktigt snygga herrar och så gick vi in för lite kvällsskaffning och snack. Vi glodde på och analyserade lite filmsnuttar tagna under kvällens träning också, superintressant! Framför allt Hannas konvalescenthäst som slet av ett korsband i påskas. Det måtte vara landets mest vältränade konvalescent, men oj vad skritten är underskattad, om man vet vad man gör 😉 Under natten stormade det och ven runt knutarna så sömnen blev väl inte så där värst lyckad. Tidigt på morgonen drog Hanna iväg till Flyinge och Carl Hesters clinic medan vi trynade kvar på våra madrasser ett par timmar till. Frukosten avnjöts i den allra bästa familjeanda tillsammans med Hannas man Mattias, deras tre små söta flickor, Lindah och hennes dotter Erica. Jag har ätit havregrynsgröt till frukost för första gången på säkert 15 år och säkert för första gången utan skrik och gnäll 😉 Frivilligt alltså!

Sedan blev det dags för ytterligare lektioner innan Lindah åkte vidare på sin lilla jullovsturné. Den här gången fick jag rida Hannas ena kuse, Filur, som jag faktiskt var och red en gång i våras när jag själv letade häst och Filur var hos Hanna som salu- och tillridningshäst. Det slutade med att Hanna själv köpte honom 😛 Det är alltid spännande att rida någon annans häst då man tenderar att växa ihop så med sin egen. Jag kände mig lite som en nybörjare då och då, pinsamt men så nyttigt 😉 Vi fick till skolskritt vid ett par tillfällen i alla fall så helt åt fanders var det nog ändå inte! Sannelektionen byggde vidare på gårdagens travanalys då vi insåg att den dåliga traven beror av att hon är rädd att balltrampa sig vilket hon p.g.a. sin korta kropp lätt gör. Vi försökte hitta sätt att underlätta och göra traven fin och det lyckades vi med hyfsat. Idag tränade vi alltså vidare på detta, bl.a. genom att börja med något som i framtiden förhoppningsvis kommer bli en öppna. Vi tränade på alla ingredienser i en öppna, det är ett par stycken, och gjorde dessa fint. I slutet lade vi ihop allt och det slutade med att Sannehäst blev rakare och mer mjuk och jämn än någonsin! Denna häst är så kul, för det händer saker hela tiden!

Dagen var dock inte slut här utan när sista lektionen var riden så städade vi snabbt upp efter oss, lastade och åkte hem. Ut med Häst i sin hage, snabbt hem, duscha, byta om och iväg mot Svenska Mässan och My Dog som nu anordnas under fyra dagar. Jag och Malin är förstås där under alla dagar med egen monter och gör reklam för Ängslyckan friskvård!

Gissa om jag kommer sova gott i natt? Nu ska det ätas god middag och samlas kraft inför ytterligare tre heldagar på My Dog 2014!

10891624_10153504947424616_536814802065154293_n