Sagan om Sannehästen

I morgon är det exakt 8 månader sedan Sannehästen blev min. Min fina Sannehäst som tog mitt hjärta med storm där i stallgången efter vår rodeoprovridning. Trots vissa uppenbara problem kändes det som att jag skulle kunna komma inpå skinnet på denna innerliga kuse som bevisligen hade en helt annan syn på livet än de flesta hästar.

Vi började vår resa med att klargöra att den här matten inte tar någon som helst skit från någon häst, inte ens en Sannehäst. Samtidigt så gjordes det klart att Sannehäst faktiskt har sitt utrymme och blir lyssnad på. Saker och ting blev snabbt ganska harmoniskt och Sannehäst blev finare och finare för varje dag, både i sitt uttryck och i sin kropp. Eftersom Sannehäst inte gjort så mycket de två senaste åren så tog vi det väldigt lugnt i ridningen och startade med massor av uppbyggande skritt ute i skogen. Sannehäst var pigg och tyckte det var himla lajbans. Vi tränade upp muskler, leder, ligament, smidighet och lösgjordhet och Sannehäst växte snart närapå 3 dm på längden. Ja, en häst kan ha så mycket spänningar att hela överlinjen kortar sig så mycket. Eftersom tanken var att Sannehästen skulle bli en ganska fin dressyrhäst så var ju detta en helt fantastisk grund för vårt framtida arbete. Vi fortsatte med skritten och började nu varva skogsträningen med ridbanejobb. Eller, det var inte jobb i den vanliga bemärkelsen, utan 30 minuters skritt med fokus på uppgiften. Emellanåt fattades lite trav och galopp, men där tog det stopp. Det gick inte. Sannehästen protesterade något kopiöst och såg precis så arg ut som en Sannehäst kan se ut. Vi hade ut en duktig sadelprovare som ställde frågan om inte kuse hade ont någonstans. Så klart, varför har jag inte tänkt på det innan? 2 år mestadels i hage ger ju inga som helst garantier för tipptopp kuse, plus att ingen har någon aning om vad hon gjort i Holland och Danmark innan hon fyllde 10 och kom till Sverige. Så vi bokade tid hos Stefan.

Nu gick det upp för mig i vilket skick Sannehäst egentligen befann sig i. Så knuten, så mycket spänningar och vad mycket ont hon har gått omkring med! Vi fann varsin dåligt läkt muskelskada i vardera lår/skinka och en himla massa hårda muskelknutor. Varför hade jag inte sett detta själv? Kanske för att Sannehäst är så otroligt intensiv i sitt sätt att vara att det liksom tar fokus från verkligheten? Jag kände mig nog lite chockad över resultatet av besöket. Och ganska dum. Men mest glad över att vi ”hittat problemet” och att det nu bara var att ta tag i det med hull och hår. Och det gjorde jag. Efter 3 besök och intensivt arbete både på ridbanan och i stallgången var Sannehästen fantastiskt fin i kroppen. Sista besöket sa de att hon såg ut som en helt annan häst. Lugn, glad och avslappnad. Musklerna var fina och nu behövde vi bara jobba med allmän massage över hela kroppen.

Vi började rakrikta och få Sannehäst att belasta båda frambenen lika mycket. Detta slutade med en höjning av manken på ett par centimeter och en fin, samlad skolskritt. Men problemen i galoppen och traven återstod. Med hjälp av Ridfröken, som har en lååååång erfarenhet av problemdiagnostik och rehabiliteringsridning av hästar, kom vi underfund med att Sannehästen helt enkelt inte kan trava ordentligt, p.g.a. hennes kroppsbyggnad. Hon är så kort och har så sluttande bogblad att hon inte hinner undan med framfötterna när bakfötterna kommer farande. Detta är obehagligt och gör att hon spänner sig och blir arg. Det blir värre ju mer samlad hon blir. Jag måste alltså rida med lite tagen bakdel hela tiden i traven. I galoppen har vi inte det problemet, Sannehäst har ett enormt galoppregister och det är liksom hennes ”ess i rockärmen”. Men även om Häst har potential i galoppen så är hon arg. Jättearg. Hon protesterar något enormt och bockar så att matte voltat av mer än lovligt många gånger. Och då har den här piloten ändå en sits av stål.

Det har alltså hänt mycket på många plan, men på andra absolut ingenting. Sannehäst är arg, hon vill uppenbarligen inte och skälen verkar vara välgrundade. Det är inte roligt att behöva tvinga någon att göra saker mot dennes vilja och jag börjar få slut på idéer. Den fina dressyrhästen jag hade i min fantasi har liksom fastnat i en grind på vägen och kommer inte längre.

När jag tänker efter så har jag hållit på med att rehabilitera min nya häst i 8 månader nu. Hur långt har vi kommit? Vi kan skritta, men inte trava och inte galoppera. Imorgon åker vi till veterinären. Vi ska röntga ryggen. Hittar vi inget så får vi försöka finna en ny infallsvinkel. Hittar vi något så avgör fyndet hur och om vi ska gå vidare därifrån.

Dessa hästar… 😦

DSC_0252 - Copy (800x532)

Annonser
Tidigare inlägg
Följande inlägg
Lämna en kommentar

2 kommentarer

  1. Anne

     /  januari 20, 2015

    Lycka till hos veterinären! Jobbigt att inte veta exakt vad en häst varit med om. Jag har den stora lyckan att ha ägt alla mina sedan födsel, eller åtminstone sedan de var föl. De problem de ev har i kroppen, har iaf jag och ingen annan åsamkat dem…

    Svara
    • Tack! Ja, det är svårt när man inte har full koll på hästens historia. Hon kan ju ha varit med om precis vad som helst!

      Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: