Den fashionabla ångesten

Fyra dagar i monter på MyDog = mentalt slutkörd, trött i kroppen, ingen röst kvar, ont i halsen… och så där galet nöjd och lycklig! Jisses vad roligt vi haft och så många trevliga människor och hundar vi träffat!

Men vi har även sett en del inte så roliga inslag. Egentligen så  finns dessa mindre roligheter överallt på hela mässan och ska man vara ärlig så när mässan tråkigheter och en hel del hemskheter. Överallt ser vi distraherade människor. Det är naturligt att man är distraherad på mässor, det är ju liksom det de är till för. Det händer grejer överallt och uppmärksamheten slits konstant från det ena än det andra. I handen råkar människan ha ett koppel där det i andra änden sitter fast en hund. Ibland i sele, ibland i halsband och ganska ofta i det halsbandet man tidigare sprungit runt i utställningsringen i. Fokus ligger på allt annat än hunden som i änden på kopplet har fullt upp med att ta in och analysera alla tusentals dofter, synintryck och hörselintryck som genereras av tusentals andra hundar och människor i en och samma lokal. Behöver jag nämna ordet stress? Kortisol- och adrenalinnivåer som slår i taket. Röda, uppspärrade, blanka ögon. Tillbakadragna mungipor, snabb andning och tungor lite halvt utstuckna. Spända, kutande ryggar, tassar på spikraka ben som glider, slirar och halkar fram över de hala golven. Där kom en hund, måste undersöka. Där gick någon, måste lukta. Där fanns godis, måste fram. Där doftar något, måste känna efter… Det är så mycket stimulans att hunden inte vet vilken riktning den ska sätta tassen.

Kortisol och adrenalin är stresshormon som sätter igång kroppens försvar mot yttre hot. Andningsfrekvensen ökar, blodtryck och puls ökar, hunden får tunnelseende och ämnesomsättningen sätts ur spel. Här är tiden för överslagshandling. Hundar är flockdjur styrda av instinkter. Stress luktar. Hundar känner stress på långa avstånd och här befinner sig flera hundra stressade hundar i en och samma lokal.

En kvinna går förbi med sin staffe. Ett ganska brett och ”skonsamt” halsband. Hon stannar och pratar med någon. Hunden tar ett steg för långt, hon rycker i kopplet men fortsätter hela tiden sitt samtal med fokus på den andre. Hunden visar tydliga tecken på stress och vänder sig oroligt om. Kopplet blir åter spänt och hundägaren rycker till. Igen och igen och igen. Hundens framtassar lämnar åter och åter igen marken när kopplet sträcks, blir märkbart påverkad och stressnivån går bara uppåt. Ägaren ägnar inte en sekunds uppmärksamhet åt sin stressade hund.

En människa har nyligen ställt ut sin sällskapshund. Den har ett smalt utställningskoppel runt halsen. Hunden är stressad och går stelbent och försiktigt på det hala golvet. Den vill lukta på något vid sidan men dras med kraft åter mot människan i andra änden på kopplet och det smala snöret dras åt runt halsen som en snara. Det försvinner in i pälsen och hunden spänner alla muskler den har för att skydda det känsliga innanmätet i halsen.

I morse såg jag en hund med bandagerad framtass som hoppade runt på de hala golven på tre ben. 5 timmar senare såg jag samma hund hoppa förbi igen. Helt fruktansvärda benvinklar och fullkomligt låst rygg för att lyckas hålla sig på rätt köl med endast tre ben på det hala golvet.

Detta var inga engångshändelser. De beskrivna händelserna sågs överallt, hela tiden med olika hundar och hundförare. Tunna utställningssnaror som släpade runt stressade och smärtande hundar, ryckande i koppel, skällande hundförare, tillrättavisningar av oförstående hundar som desperat söker hundförarens uppmärksamhet och trygghet.

Det är svårt att blunda, man får titta åt andra håll. Efter 4 dagars observerande är jag mer förfärad och upprörd än någonsin innan. Var det någon som tyckte vissa hästtävlingar är hemska med piskor, åtsnörda nosremmar, skarpa bett och rollkur? På hundutställningar och framför allt vissa sådana är det inte mycket bättre. Kanske ur vissa aspekter till och med värre. I hundvärlden är så kallade ”dressyrlänkar” allmänt accepterade och framför allt på brukshundsklubbar. En dressyrlänk är en lättlöpande ögla av tunn nylonlina. Den här sätter man runt halsen på hunden. Jag blev själv rekommenderad att köpa en sådan vilket jag dumt nog gjorde. Efter att ha sett tränaren i princip hänga och strypa min i panik skrikande hund så slet jag isär skiten och lovade mig själv att aldrig någonsin gå på sådant igen. Alla hundar säger dock inte ifrån, utan biter ihop, spänner sig och stänger av. Precis som hästar. Försvarsmekanismen ”stänga av”. På hundmässan observerades åtskilliga versioner av dessa tunna löpöglor, applicerade runt hundhalsar som p.g.a. alla tusentals intryck försökte nosa och titta på allt, men brutalt blev bortslitna av lika distraherade hundförare. Resultatet är en knivskarp snara som ögonblickligen dras åt och försvinner in i en känslig hundhals. I de värsta fallen är snaran placerad strax under skallbasen där den tränger in och stryper vid struphuvudet samt mellan skallbas och första halskotan som är en kritisk punkt för näst intill hela kroppens nervförsörjning. Att detta ens är lagligt förfärar mig djupt!

Jag känner att detta behöver komma ut. Det måste bli en ändring och det måste skapas större förståelse för hur våra djur uppfattar situationer och hur de mår av dem. Bakom alla fina kostymer, kammar, pälsglans, klackskor och glittrande utställningskoppel så finns det en verklighet i form av ett värnlöst djur som ofta blir utsatt för saker som inte är fördelaktiga för dess mentala och fysiska hälsa. I många fall rent av destruktiva.

Nikki fick stanna hemma dessa fyra dagar. Även om hon som individ är hyfsat lugn och hade klarat situationen bra så hade hon obönhörligen blivit påverkad av den skyhöga stressnivån som alla andra hundar tillsammans byggt upp. Upplevelsen hade inte blivit trevlig utan troligtvis snarare traumatisk. Jag hade gärna tagit med henne, men är i efterhand så glad över beslutet att inte göra det.

Jag hoppas jag med detta inlägg kan skapa en medvetenhet och en debatt i ämnet och därigenom göra framtiden kanske lite drägligare för våra djur. Utställningar (framför allt inomhus) kommer alltid vara stressiga miljöer, men vi hundägare och hundförare kan göra tillvaron drägligare för våra djur genom att inte göra dem illa med dålig utrustning, inte skälla på dem i onödan och inte bete oss mot dem på vis som vi aldrig skulle acceptera att någon gjorde mot sina barn. Djuren är i behov av trygghet och konsekvens precis som vi och har absolut ingen förståelse varför matte eller husse slumpmässigt går och rycker i kopplet medan hen står och pratar med någon annan utan fokus på hunden.

Skärpning hundvärlden!

En lyckligt ovetande hund 😉

Tillägg 7/1: Av anledningen att jag inte vill göra detta till ett ‘blame game’, utan skapa uppmärksamhet, informationsspridning och medvetenhet så är och förblir alla exemplen ovan anonyma. Jag kommer varken bekräfta eller avfärda om någon föreslår en identitet. Om någon tar åt sig och känner behov av att förklara sig så kommer jag aldrig ingå en diskussion då detta inte är något unikt som varesig handlar om mig eller de enskilda återgivna fallen. Detta är endast en effekt av ett större problem. Om någon känner att det borde förtydligas så är detta även mina och min kollegas upplevelser från den platsen vi befann oss när detta observerades. Jag vill även poängtera att det fanns andra människor som liksom vi kastade ogillande blickar på en hel del av vad som försiggick.

Jag vill också tacka för alla fina kommentarer och alla som delar och sprider budskapet. Tydligen fanns ett behov av ett sådant här inlägg. Vi är många som ser och känner och kan vi börja utbilda och upplysa så kommer vi bli fler!

Ett andra tillägg: Jag tycker att mässan är en fantastisk plattform för upplysning, nätverkande och upplevelser, men vi måste göra människor mer uppmärksamma på hur hundarna reagerar i olika situationer och vad du som hundförare kan göra för att underlätta. Vi måste se hundarnas begränsningar både fysiologiskt och mentalt (de båda går ju ofta hand i hand). Vi måste lära oss var hundens ‘comfort zone’ tar slut och lära oss kliva ner från våra höga piedestaler och sätta hunden i främsta rummet även om vi gärna själva hade gått runt på mässan en dag eller ett par timmar till. Personligen hade jag gärna sett en reglering i användning av utställningskoppel (eller tunna halsband över huvud taget) utanför utställningsringen, fler rastningsställen, vattenskålar och massor av information om tecken på stress och obehag! Inget blame game utan informationsspridning och upplysning! Kunskap måste spridas!

Publicerat av Jossan den januari 6, 2015

https://havshunden.wordpress.com/2015/01/06/den-fashionabla-angesten/