Den fashionabla ångesten

Fyra dagar i monter på MyDog = mentalt slutkörd, trött i kroppen, ingen röst kvar, ont i halsen… och så där galet nöjd och lycklig! Jisses vad roligt vi haft och så många trevliga människor och hundar vi träffat!

Men vi har även sett en del inte så roliga inslag. Egentligen så  finns dessa mindre roligheter överallt på hela mässan och ska man vara ärlig så när mässan tråkigheter och en hel del hemskheter. Överallt ser vi distraherade människor. Det är naturligt att man är distraherad på mässor, det är ju liksom det de är till för. Det händer grejer överallt och uppmärksamheten slits konstant från det ena än det andra. I handen råkar människan ha ett koppel där det i andra änden sitter fast en hund. Ibland i sele, ibland i halsband och ganska ofta i det halsbandet man tidigare sprungit runt i utställningsringen i. Fokus ligger på allt annat än hunden som i änden på kopplet har fullt upp med att ta in och analysera alla tusentals dofter, synintryck och hörselintryck som genereras av tusentals andra hundar och människor i en och samma lokal. Behöver jag nämna ordet stress? Kortisol- och adrenalinnivåer som slår i taket. Röda, uppspärrade, blanka ögon. Tillbakadragna mungipor, snabb andning och tungor lite halvt utstuckna. Spända, kutande ryggar, tassar på spikraka ben som glider, slirar och halkar fram över de hala golven. Där kom en hund, måste undersöka. Där gick någon, måste lukta. Där fanns godis, måste fram. Där doftar något, måste känna efter… Det är så mycket stimulans att hunden inte vet vilken riktning den ska sätta tassen.

Kortisol och adrenalin är stresshormon som sätter igång kroppens försvar mot yttre hot. Andningsfrekvensen ökar, blodtryck och puls ökar, hunden får tunnelseende och ämnesomsättningen sätts ur spel. Här är tiden för överslagshandling. Hundar är flockdjur styrda av instinkter. Stress luktar. Hundar känner stress på långa avstånd och här befinner sig flera hundra stressade hundar i en och samma lokal.

En kvinna går förbi med sin staffe. Ett ganska brett och ”skonsamt” halsband. Hon stannar och pratar med någon. Hunden tar ett steg för långt, hon rycker i kopplet men fortsätter hela tiden sitt samtal med fokus på den andre. Hunden visar tydliga tecken på stress och vänder sig oroligt om. Kopplet blir åter spänt och hundägaren rycker till. Igen och igen och igen. Hundens framtassar lämnar åter och åter igen marken när kopplet sträcks, blir märkbart påverkad och stressnivån går bara uppåt. Ägaren ägnar inte en sekunds uppmärksamhet åt sin stressade hund.

En människa har nyligen ställt ut sin sällskapshund. Den har ett smalt utställningskoppel runt halsen. Hunden är stressad och går stelbent och försiktigt på det hala golvet. Den vill lukta på något vid sidan men dras med kraft åter mot människan i andra änden på kopplet och det smala snöret dras åt runt halsen som en snara. Det försvinner in i pälsen och hunden spänner alla muskler den har för att skydda det känsliga innanmätet i halsen.

I morse såg jag en hund med bandagerad framtass som hoppade runt på de hala golven på tre ben. 5 timmar senare såg jag samma hund hoppa förbi igen. Helt fruktansvärda benvinklar och fullkomligt låst rygg för att lyckas hålla sig på rätt köl med endast tre ben på det hala golvet.

Detta var inga engångshändelser. De beskrivna händelserna sågs överallt, hela tiden med olika hundar och hundförare. Tunna utställningssnaror som släpade runt stressade och smärtande hundar, ryckande i koppel, skällande hundförare, tillrättavisningar av oförstående hundar som desperat söker hundförarens uppmärksamhet och trygghet.

Det är svårt att blunda, man får titta åt andra håll. Efter 4 dagars observerande är jag mer förfärad och upprörd än någonsin innan. Var det någon som tyckte vissa hästtävlingar är hemska med piskor, åtsnörda nosremmar, skarpa bett och rollkur? På hundutställningar och framför allt vissa sådana är det inte mycket bättre. Kanske ur vissa aspekter till och med värre. I hundvärlden är så kallade ”dressyrlänkar” allmänt accepterade och framför allt på brukshundsklubbar. En dressyrlänk är en lättlöpande ögla av tunn nylonlina. Den här sätter man runt halsen på hunden. Jag blev själv rekommenderad att köpa en sådan vilket jag dumt nog gjorde. Efter att ha sett tränaren i princip hänga och strypa min i panik skrikande hund så slet jag isär skiten och lovade mig själv att aldrig någonsin gå på sådant igen. Alla hundar säger dock inte ifrån, utan biter ihop, spänner sig och stänger av. Precis som hästar. Försvarsmekanismen ”stänga av”. På hundmässan observerades åtskilliga versioner av dessa tunna löpöglor, applicerade runt hundhalsar som p.g.a. alla tusentals intryck försökte nosa och titta på allt, men brutalt blev bortslitna av lika distraherade hundförare. Resultatet är en knivskarp snara som ögonblickligen dras åt och försvinner in i en känslig hundhals. I de värsta fallen är snaran placerad strax under skallbasen där den tränger in och stryper vid struphuvudet samt mellan skallbas och första halskotan som är en kritisk punkt för näst intill hela kroppens nervförsörjning. Att detta ens är lagligt förfärar mig djupt!

Jag känner att detta behöver komma ut. Det måste bli en ändring och det måste skapas större förståelse för hur våra djur uppfattar situationer och hur de mår av dem. Bakom alla fina kostymer, kammar, pälsglans, klackskor och glittrande utställningskoppel så finns det en verklighet i form av ett värnlöst djur som ofta blir utsatt för saker som inte är fördelaktiga för dess mentala och fysiska hälsa. I många fall rent av destruktiva.

Nikki fick stanna hemma dessa fyra dagar. Även om hon som individ är hyfsat lugn och hade klarat situationen bra så hade hon obönhörligen blivit påverkad av den skyhöga stressnivån som alla andra hundar tillsammans byggt upp. Upplevelsen hade inte blivit trevlig utan troligtvis snarare traumatisk. Jag hade gärna tagit med henne, men är i efterhand så glad över beslutet att inte göra det.

Jag hoppas jag med detta inlägg kan skapa en medvetenhet och en debatt i ämnet och därigenom göra framtiden kanske lite drägligare för våra djur. Utställningar (framför allt inomhus) kommer alltid vara stressiga miljöer, men vi hundägare och hundförare kan göra tillvaron drägligare för våra djur genom att inte göra dem illa med dålig utrustning, inte skälla på dem i onödan och inte bete oss mot dem på vis som vi aldrig skulle acceptera att någon gjorde mot sina barn. Djuren är i behov av trygghet och konsekvens precis som vi och har absolut ingen förståelse varför matte eller husse slumpmässigt går och rycker i kopplet medan hen står och pratar med någon annan utan fokus på hunden.

Skärpning hundvärlden!

12852_10153526436114616_5301617197306330652_n

En lyckligt ovetande hund 😉

Tillägg 7/1: Av anledningen att jag inte vill göra detta till ett ‘blame game’, utan skapa uppmärksamhet, informationsspridning och medvetenhet så är och förblir alla exemplen ovan anonyma. Jag kommer varken bekräfta eller avfärda om någon föreslår en identitet. Om någon tar åt sig och känner behov av att förklara sig så kommer jag aldrig ingå en diskussion då detta inte är något unikt som varesig handlar om mig eller de enskilda återgivna fallen. Detta är endast en effekt av ett större problem. Om någon känner att det borde förtydligas så är detta även mina och min kollegas upplevelser från den platsen vi befann oss när detta observerades. Jag vill även poängtera att det fanns andra människor som liksom vi kastade ogillande blickar på en hel del av vad som försiggick.

Jag vill också tacka för alla fina kommentarer och alla som delar och sprider budskapet. Tydligen fanns ett behov av ett sådant här inlägg. Vi är många som ser och känner och kan vi börja utbilda och upplysa så kommer vi bli fler!

Ett andra tillägg: Jag tycker att mässan är en fantastisk plattform för upplysning, nätverkande och upplevelser, men vi måste göra människor mer uppmärksamma på hur hundarna reagerar i olika situationer och vad du som hundförare kan göra för att underlätta. Vi måste se hundarnas begränsningar både fysiologiskt och mentalt (de båda går ju ofta hand i hand). Vi måste lära oss var hundens ‘comfort zone’ tar slut och lära oss kliva ner från våra höga piedestaler och sätta hunden i främsta rummet även om vi gärna själva hade gått runt på mässan en dag eller ett par timmar till. Personligen hade jag gärna sett en reglering i användning av utställningskoppel (eller tunna halsband över huvud taget) utanför utställningsringen, fler rastningsställen, vattenskålar och massor av information om tecken på stress och obehag! Inget blame game utan informationsspridning och upplysning! Kunskap måste spridas!

Annonser
Tidigare inlägg
Följande inlägg
Lämna en kommentar

17 kommentarer

  1. AMEN!!!!

    Svara
  2. Otroligt läsvärt inlägg!! Bra skrivet! Tyvärr behövs det inte ens vara en utställning för att se människor behandlar hundarna på detta vis.. 😦

    Svara
  3. Anonym

     /  januari 7, 2015

    För mig var det första gången på My dog, och jag måste säga att jag blev helt chockad av ovanstående anledningar. Jag såg en del mycket glada och harmoniska hundar med, men en del som spydde av utmattning och bara faktum att folk låter sina hundar kissa och bajsa inne. Jag vill inte ens tänka på hur länge den rumsrena hunden gått och spänt sig innan den till slut tagit det beslutet. Jag hade med mig min hund två timmar på morgonen när det var lite folk, vilket gick mycket bra. Bra träning men vi gick efter två timmar medan hon fortfarande va pigg och glad. Och när hon kom hem va hon trött ändå. Vi va även ute på en promenad där emellan för att ta luft. Så de som är där hela dagar 4 dagar i rad vill man inte ens tänka på…

    Svara
  4. Anonym

     /  januari 7, 2015

    Mycket bra skrivet. Jag pratade med dig om min ”favvoras” en liten stund. Stod själv i en rasmonter i tre timmar och hade väldigt trevligt. Själv hade jag ingen egen hund med mig av skäl som du så träffande beskrivit ovan. Bra gjort. 🙂

    Svara
  5. Håller med på alla plan, men vill bara påpeka att dressyrlänkar inte är ok på alla Brukshundklubbar!
    Vi har totalförbud av dem på vår Brukshundklubb i Munkedal.

    Jag hoppas verkligen inte att någon har sin hund på ett sånt ställe i fyra dagar…..

    Tack för dina ord, jag hoppas och tror att de kan vara till hjälp för fortsatt arbete att värna om våra hundar.

    Svara
  6. Anonym

     /  januari 7, 2015

    Jag var där två dagar och såg faktiskt inget anmärkningsvärt i år! Kan ha haft tur. Nu var jag med mina två raser lyckligt lottad i år och satt väldigt nära in och utgången till P-huset så jag hade nära till rastning.
    Mina bägge skötte sig hur bra som helst och jag upplevde dom lugna och harmoniska ! Men jag sprang inte runt med dom utan höll mig vid ringen. Sen satte jag dom i bilen en stund medan jag plockade ihop, sa hejdå och åkte hem! Bara för man ser ”något/några” fel så gäller det långt ifrån alla!
    Jag upplevde en god stämning, bra hundägare och glada goa hundar 💜

    Svara
    • Det var nog lugnare runt ringarna och framför allt i den änden. Folk tenderar ha mer fokus på sina hundar där också 🙂

      Jag nämner heller ingenstans att detta gäller alla, men att det gäller för många! 😦

      Svara
  7. Lycia

     /  januari 7, 2015

    Så sant… Och man ser det på i stort sett alla hundevenemang. Och vissa står t o m och smårycker i hundens koppel som någotslags stereotypt beteende när de pratar med någon eller tittar på något. Som att klicka med bläckpennor eller tvinna en hårslinga. Fast det är någon stackares andningsvägar och nervsystem de leker med istället…. De verkar helt omedvetna om att de rycker också. (I mina mörkare stunder fantiserar jag om att uppfinna ett koppel som ger ägaren en elstöt varje gång de rycker i kopplet.)
    Visst det är trångt och stökigt på den typen av evenemang, och ibland hamnar man i lägen där man snabbt behöver kunna styra undan sin hund. Ljudvolymen är för hög för att hunden ska höra en och ibland dyker det upp plötsliga situationer med mötande hundar i vimlet som man inte kan/hinner/har utrymme att lösa på annat sätt än att handgripligen t ex leda in hunden bakom sig. Så är det tyvärr, men då måste man se till att hunden har utrustning för det. Framkopplade selar (typ VGW o.dyl.) är väldigt bra i dessa lägen. Man har samma kontroll över hunden framdel som med halsband (ryggkopplade selar i all ära men på en stor hund i trång miljö har man ingen kontroll över hundens riktning) men utan att det gör ont, ger andnöd och på andra sätt också bidrar till ökad stress hos hunden.

    Svara
  8. Folk reagerar ibland på att mina hundar får vara så mkt i buren på utställningar, eller vara ute en och en. Men jag vill inte att mina ska bli stressade, det är en otroligt jobbig situation med många intryck och det ska dom inte vara ute i en hel dag.
    När dom är ute så vill jag kunna fokusera på hunden, därför tar jag ut en i taget.
    Obs att detta är utomhusutställningar, inomhus har jag inte varit med mina än.

    BRA INLÄGG!! Delar!

    Svara
  9. Anne

     /  januari 7, 2015

    Jag upplever liknande frustration över alla stackars hundar som släpas med på olika hästtävlingar. Människorna har inte tid för dem och de lämnas ofta vind för våg i/vid bilarna eller instängda i transporterna. Eller alla små hundar som tas med och efter bästa förmåga får försöka hålla undan för alla ben och fötter vid tävlingar som tex Falsterbo. Hemskt 😦 Väldigt väldigt ofta ser jag tyvärr små hundvalpar som människor tydligen känner ett behov att att ”visa upp” på liknande tillställningar. Jag lider extra med de hundar som släpas med i 30 graders värme som det ibland är på Falsterbo. Lämna de stackars djuren hemma!

    Svara
  10. Ammie

     /  januari 7, 2015

    Håller med fullt ut. Var där och såg MASSOR av ägare som ansåg att det var viktigare att prata med folk, än att ha koll på vad deras hund gjorde. Fick gå med vår hund i mycket kort koppel, för att rädda honom mot framspringande hundar. Att hjälpa varann att smidigt komma förbi med hund, var ingen enkel match. Många stirrade på mig, när jag högt fräste att de bör hålla koll på sin hund. Blir så ledsen för hundarnas skull, då de många gånger behöver gå in i försvarsställning för att skydda sig själva, då ägaren uppenbarligen inte gör det.

    Svara
  11. Så bra skrivet!

    Svara
  12. Måste bara tacka dig för att du uppmärksammar detta som är ett stort problem inte bara på utställningar utan i vardagen oxå.
    Dessa smala halsband som är riktigt skadliga för hunden som folk inte vet om eller inte bryr sig om och denna brist av fokus på hunden och dess välmående eller stressnivå….
    Det är i dessa situationer som olyckor oftast händer och hunden får skulden TYVÄRR !! , för den enda man egentligen kan och ska anklaga det är föraren som inte uppmärksammat alla varnings signaler hunden har visat…..
    så TACK för att du uppmärksammar detta och får fler att göra likadant.

    Svara
  13. Löjligt av dig att radera min komentar. Står du inte för vad du skriver eller vad är grejen?

    Svara
    • Texten har ett bra mycket högre syfte än att anklaga och finna syndabockar, det hoppas jag du kan se. Exemplen i texten är enbart ett axplock av allt som sågs i ett hörn av mässan under fyra dagar. Om nu en hund mått som en prins all övrig tid än just den stunden den befann sig precis i det hörnet kan jag naturligtvis inte säga något om men det ter sig rätt osannolikt. Dock är det möjligt och om någon känner sig oskyldigt träffad kan naturligtvis ingen rå för det. Jag hoppas härmed att alla som gör det kan se det högre syftet med texten och hjälpa till i kampen att i framtiden göra liknande tillställningar mer drägliga för våra bästa vänner.

      Svara
  14. Jag har bara varit där i tre dagar

    Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: