Det sa bara ”plopp”

DSC_0089 (680x1024)
Jag har sedan en timma tillbaks en lite jobbig men ändå skön ömhet i bägge skinkorna. Varför då undrar ni kanske? Jo, för att jag suttit och skrittat en halvtimma på halvlånga tyglar. Det kanske inte låter så jobbigt och det är det inte heller om man bara åker häst, men om man RIDER så är det något helt annat! Dagens lilla pass ägnades åt att flytta bogar med hjälp av min lilla verktygslåda jag erhållit på Lindahs kurser och lektioner. Det är nämligen bogarna man i första hand går på när man ska släppa spänningar runt manken och få den att höja sig. Detta gör man inte med hjälp av tyglar och skänklar utan detta gör man med sittben och lår. För att det ska fungera över huvud taget så gäller det att man lärt sig sitta så pass rakt uppåner på hästen och lärt sig koordinera sitt bäcken så att hästen kan sortera ut och förstå de hjälper man ger. Det är nämligen så att hjälperna i den klassiska dressyren till största del består av retningar som skapar reflexmässiga reaktioner hos hästen. Det är dessa reaktioner vi vill förstärka, lägga ihop och förfina och då gäller det att vi själva vet vad det är vi håller på med samt kan koordinera våra egna kroppar så utomordentligt att vi inte på något vis stör en effekt genom att omedvetet kanske bidra till att hästen också gör något annat. Det är ju det som är det största problemet idag, just att vi sitter och talar om tusen olika saker till hästen även om vi tror att vi bara ber den göra en sak. Det svåraste och det som tar längst tid att lära sig är att skala bort och bara sitta på hästen utan att säga något till den. Nästa svårhetsmoment är att lära sig säga en sak i taget. Vi är bra mycket bättre på att prata med våra munnar än med våra kroppar och varför skulle det ta kortare tid för oss att bemästra kroppsspråket än talspråket? Fundera på det! Lägg då till att en vuxen hjärna har mycket sämre inlärningsförmåga än ett barns.

Nåväl, nu bar det av lite men åter till paddocken. Jo, det har ju inte blivit så mycket paddockpass det senaste, nog mest för att jag varit så upphetsad över min och Sannes nya sadel att jag mest velat ut och indianrida i skogen. Sannehäst lider knappast av detta, men nu var det i varje fall dags för lite seriös ridning. Bogar var det. Det var ett tag sedan vi gjorde detta och än är vi redigt gröna i ämnet. Att över huvud taget klara av att flytta hästens tyngd från ena frambenet till det andra kräver att både ryttaren och hästen skalat av alla yttre störningsmoment och alltså är hyfsat medvetna om varandra. Sannehästen tycker själv att hon har jäkligt bra koll på allt som pågår runt omkring henne och tycker mest att matte är lite ”too school for cool”, men det senaste har vi faktiskt lyckats med ett par lugna turer utan något större hittepån. Idag skötte hon sig alldeles utmärkt och ibland tyckte jag det gick lite för bra. Kanske har Sannehästen landat lite på sina nya skor eller så är det matte som lyckats landa lite mentalt och fått bättre koll på sitt bäcken. Fast troligtvis är det nog lite av allt. Summa summarum var i alla fall en häst som traskade på lugnt och sansat, ett steg i taget, svängde fint för hjälperna och en manke som plötsligt ploppade upp mellan bogbladen. Det sa verkligen bara ”plopp”. Himla häftigt! Dock kan Sannehästen tala om att det går precis lika fort att stoppa ner manken mellan bogbladen igen, om man vill. Men nu har vi provat på det och insett att vi kan!

Ännu ett steg i jakten på det beryktade beridararslet 😉

DSC_0370 (576x1024) DSC_0035 (1024x680)

Annonser
Följande inlägg
Lämna en kommentar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: