Dags att ge plats för känslan!

Igår kom Hanna Bergenkull till stallet och höll lektion för mig och Sannehästen. Det är så bra för Hanna går ju kursstegen för Lindah precis som jag så på ett plan så ligger vi ju på samma nivå där, förutom att hon jobbat med hästar i typ hur många år som helst, gått alla ridlärarutbildningar och är liiiiite duktigare än jag 😉 I vilket fall som helst så har vi lite samma tänk och vi kan kommunicera på ett djupare plan än vad man brukar kunna göra med sin ridlärare. För det är ju precis det Lindah lär ut. Kommunikation med hästen på ett absolut grundläggande plan. Detta smittar obönhörligen av sig på ryttarna 😉

Det var i varje fall hög tid för mig att få lite input då jag gärna fastnar i prestationskrav, blir lite blind och förlorar känslan för ridningen. För det är ju precis vad ridning egentligen är. Just en känsla. Det var just precis detta som vi jobbade med under lektionen. Det passade dessutom Sannehästen alldeles utmärkt eftersom hon bestämt sig för att gå in i någon helt djävulusisk brunst vilket resulterade i rodeo a la provridningsdag. Efter lite lirkande och lite avslappningsövningar för matteryttarens del så hittade vi mot slutet en alldeles fantastiskt lugn och fin trav, med svikt i vristerna och där ryggfiléerna började jobba på i Sannehästens länd. Vad lektionen kom att handla om var att liksom släppa alla krav, låta vänster hjärnhalva ta lite semester och börja KÄNNA istället. Jag måste börja lita på att jag kan, att det sitter i kroppen och börja ”åka” lite häst istället. Låta ridningen vara något som är fyllt av ro och känsla istället för något som hela tiden ska analyseras och göras bättre.

Till alla er som förfasas över Sannehästens öde med en prestationssjuk matteryttare kan jag lugnande tala om att Sannehästen inte lider ett dugg av detta. Ty kraven ställes endast på matteryttaren som kämpar som en blådåre för att få kroppen att göra det man säger till den att göra. Det handlar alltså inte om någon som helst fulridning a la tvinga hästen böja på nacken och strutta på i varv efter varv med låst rygg. Nä ni, detta handlar om att matteryttaren ska erhålla ett beridararsle som till slut ska kunna skola Sannehästen genom hela utbildningstrappan utan några som helst hemska tygeltag. Problemet är att jag har en målbild som heter Pedro Torres. Och att det helst ska ske inom ett par år. Vilket är en fullkomlig utopi. Nu har jag ändå lyckats erhålla en ödmjukhet inför hästträningen som jag inte hade innan, men mina vilda fantasier har jag inte lyckats göra mig av med, eller i alla fall inte den där opretentiösa kopplingen till verkligheten 😉

På måndag så blir det en stor dag för Sannehästen. Då ska hon få helt splitter nya dojjor på framfossingarna! Jag vet inte om hon gått annat än barfota innan, men det ska i varje fall bli spännande att se vad skillnaderna blir. Egentligen är hon inte så värst ömfotad, inte vad hon visar i alla fall, men vid vissa tillfällen kan hon vilja vika av och gå på mjukare underlag. Så därför tyckte jag att det nu kunde bli dags för Sannehäst att få ett par alldeles egna skodon att slita med hälsan. Vi ska ju faktiskt avancera i ridningen hade matte tänkt och då är det ju bra att det absolut inte ömmar någonstans. Minsta obehag skapar ju obönhörligen ovälkomna spänningar som gör resten av ridningen i princip ogjord. Så onödigt!

Här kommer lite Pedro Torres för den nyfikne 😉

Annonser
Tidigare inlägg
Följande inlägg
Lämna en kommentar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: