Det sista andetaget

Det gick så fort. Så fruktansvärt fort. Jag blev chockad men eftersom jag inte lyckats bygga upp någon panik innan det skedde så höll jag mig sansad genom hela händelsen. ”Åh, herregud” utbrast jag när han föll på knäna och så tog jag mig för bröstet. Viktoria som var på väg för att hämta en hink med nödgodis utifall att vi behövde någon distraktion stannade och stod blixt stilla på stallplan ett tiotal meter bort.

Stefan som kommit från lantbrukstjänsten gjorde det så otroligt bra och smidigt. Han började med att gå in i stallet där Milton stod, frågade vad Milton hette och klappade honom så som bara en riktig hästakarl kan. Med en gång kände jag att detta skulle gå bra. Detta var en bra man med medkänsla och erfarenhet. Han hade sett många hästägare stå och gråta och visste precis hur han skulle hantera situationen för allas bästa. Jag hade tagit med mig en näve morötter som distraktion och dem tog jag med mig när jag med tårade ögon och ena handen över munnen ledde ut Milton till platsen där det skulle ske. Viktoria kom efter med en hink godis, ifall Milton bestämde sig för att inte stå still. Jag placerade Milton i gräset vid sidan av vägen, men där minns jag sedan inget mer. Inget annat än en dov smäll, Milton som faller handlöst rakt ner i gräset, jag som håller krampaktigt i grimskaftet, yttrar mina två ord och tar mig för bröstet. Jag står där med vidöppna ögon i chock. Det gick så fort. Morötterna hade jag fortfarande i handen. Milton var borta. Ingen stress, inget ont och ingen oro.

Jag var inte med på att det skulle gå så fort, men när chocken lagt sig så kände jag hur otroligt skönt det var att jag inte var med på det. Hade han räknat ner eller bett om lov så hade jag byggt upp en sådan otroligt mycket större ångest vilket det inte är helt osannolikt att hästen skulle ha känt av. Nu fick han klä sig i sina vingar som den lyckliga häst han var. Älskade Milton. Nu är du fri från din hemska kropp. Spring som den springare du är över de eviga ängarna tillsammans med dina vänner från förr. Älskar dig för alltid.

DSC_2537 (1024x576)

Sista bilden. Nu finns han inte mer, min 24992S.

Annonser
Tidigare inlägg
Lämna en kommentar

10 kommentarer

  1. Carina Gidlöf

     /  maj 26, 2014

    Kram ❤

    Svara
  2. Kram ❤

    Svara
  3. Cissi

     /  maj 26, 2014

    Sänder massor av styrkekramar!

    Svara
  4. lia

     /  maj 26, 2014

    Vet igenom detta hur ont det kommer göra. Men man vet aldrig hur det kommer kännas när man väl står där. Modigt av dig att stå med. Tror inte jag är så stark själv.

    Svara
    • Jag ville vara med för jag ville ha kontrollen över händelseförloppet och så ville jag inte lämna Milton i det sista. Jag visste jag skulle ångrat det i så fall. Nu blev avslutet ultimat.

      Svara
  5. Julia

     /  maj 26, 2014

    Styrkekramar!

    Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: