Mina arma djur

Idag ringde jag avlivningstjänsten för första gången. Dock var det för tidigt för beställning till i slutet på månaden så jag får ringa tillbaks om någon vecka igen. Jag var rädd att jag skulle bryta ihop under samtalet men jag lyckades behålla lugnet. Jag tänkte att de måste säkert vara vana vid gråtande småtjejer i örat, så man behöver nog inte skämmas om det skulle råka brista. Man vet ju aldrig när det händer, man kan känna sig kolugn för att plötsligt en sekund senare sitta och hulka i luren. Det var så det blev med Chiara. Jag ringde, hälsade på tanten i luren men fick sedan inte fram ett ord. Jag satt bara och snorade och gurglade i tappra försök att få fram ett budskap. Det är tur det är proffsiga människor där i andra änden, som faktiskt jobbar med det och är vana vid alla olika reaktioner som kommer från djurägarna i situationer som dessa.

Är det inte det ena djuret så är det det andra. Nikki har börjat snarka något kopiöst de senaste månaderna. Hon grymtar och knorrar ibland när hon sniffar och spårar och ibland får hon våldsamma liksom inåt-nys-attacker. En snarkande vovva kan väl tyckas sött, men när min kurskamrat vars hund också så sött snarkade fick det utrett och det uppkom att hunden hade en tumör i svalget så var det plötsligt inte så gulligt längre. Allt detta i samband med Nikkis konstant svullna lymfknutor och överdrivna trötthet gör att det ringer lite varningsklockor i mig. Jag har idag bokat veterinärtid på tisdag för att kolla upp det lite närmre, så nu håller vi tummarna för att allt ska gå bra. Egentligen hoppas jag de ska hitta något som går att åtgärda eftersom det känns som det blivit en osund förändring.

DSC_0135 (1024x680)

Annonser
Lämna en kommentar

3 kommentarer

  1. Ulrika Ljungqvist

     /  maj 7, 2014

    Det låter som om Nikki fått noskvalster. Inget å vara rädd för. Men jag känner för dig ang. Milton. Fick ta bort mitt vbl för 9 v sen. Han blev 29år,pigg in i det sista. Tårarna kommer när man minst anar det fortfarande. Och saknaden är enorm. Men jag vet att nånstans där ute finns det en ny själsfrände för både dig och mig. Ge inte upp och stressa inte med att hitta nån ny. Tror att den hittar dig när det är dax. Kram till dig från en okänd som läst din blogg ofta.

    Svara
  2. Anonym

     /  maj 7, 2014

    Halkade in här bara. Så starkt av dej att ringa utan att börja gråta. Ett tufft beslut men något som är för deras bästa. Tog själv bort mitt sto för exakt ett år sedan och jag gråter fortfarande när jag börjar tänka på henne.
    Tror din hund antagligen fått noskvalster just de dära snorklingarna är typiskt =)
    Annars så kan det vara kennelhosta då tonsillerna blir svullna. Är som en vanlig förkylning.
    Stora kramar

    Svara
  3. paula

     /  maj 7, 2014

    det är svårt när man måste ta såna beslut , visst jag är medelåldersdam o jag har grinat o hulkat men det måste man få göra det är ju ens djur som man har så mycket känslor till !!
    hoppas att det ordnas sig för din vovve ! styrkekramar Paula (halkade in på din sida )

    Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: