Vår förbannade värld

Människan håller på att förstöra jorden. Städerna expanderar, landsbygden överges av politikerna, skogar skövlas och människor flyttas tätt inpå varandra. Vi förorenar vår natur, vi förstör luften vi andas, industri och transport genererar ett fasligt oljud och vi tränger undan och utarmar naturen omkring oss. Tystnad är en oerhörd lyx, lugn och ro är sällsynt och allt i vardagen skall optimeras. Allt ska gå snabbt och effektivt och som person ska man optimeras för att fylla ut sin plats och bidra så mycket som möjligt till samhället. Allt fokus ligger på individen. Gemenskapen har glömts bort. Naturen har glömts bort. Vi har glömt bort vad våra kroppar är födda att göra och vad våra sinnen är skapta att klara av. Vi har tappat bort och förlorat vårt naturliga habitat. Världen där vi fysiskt och själsligt mår allra bäst har vi själva tagit död på, med hjälp av samhällsspökets hets att utveckla, optimera och effektivisera.

Jag håller mig visserligen flytande, som så många andra, men så fort jag stöter på motstånd i livet, framför allt känslomässigt sådant, så märker man att det saknas en stabil grund av ro och säkerhet att luta sig mot. Känsligheten ökar, man kan inte längre stänga av och man blir hypersensitiv. Stadens konstanta oljud gör en stressad, den enorma längtan att komma tillbaks till naturen motarbetas effektivt av förväntningar från samhället och bristen på möjligheter som plogats bort på vägen att skapa ett optimerat samhälle. Skulle man ändå följa sitt hjärta och slå sig fri så är risken överhängande att man blir en outsider. Så länge man inte bjuder hem ett filmteam och gör TV av sitt liv.

Just nu skulle jag bara vilja krypa in under ett täcke och inte komma ut därifrån förrän världen lugnat ner sig. Hur ska man kunna leva lycklig med vetskapen om vad vi gör mot vår planet, hur vi behandlar våra medmänniskor och våra djur? Hur, utan att behöva stänga av, ignorera och leva i sin egna lilla fantasivärld? Det finns fortfarande stora delar av världen som är otroligt vacker, men hur länge till får den förbli orörd? Vad är det vi lämnar till våra barn? Är det så att vi själva äter upp kakorna och sedan lämnar dem ett tomt paket att förvalta?

Ibland snurrar sådana tankar i min skalle och jag har märkt att det är väldigt bra att få ur sig dem på bloggen. Det känns oftast bättre efteråt. Just nu är det lite jobbigt. Milton, framtid, reproduktion, eventuell ny häst, bakåtsträvande… det är mycket för känslorna och själen nu 😦

Annonser
Tidigare inlägg
Lämna en kommentar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: