Hos hästosteopaten

DSC_1521 (1024x576)
Idag var det dags för genomgången av Milton på praktiken. Vi gled upp mot mottagningen strax efter åtta, lastade ur och blev hänvisade in i ridhuset där jag gick runt med honom lite tills Stefan blev ledig och det var vår tur. Han kom in i ridhuset och jag fick longera hästen ett par varv i trav. Det tog inte lång tid innan Stefan fastslagit dagens problem. Vänster bak. Jag som fokuserat så på höger. Hela högersidan är ju helt kass, både fram och bak, och förra våren var det ju höger gracilis han dragit upp. Nej, nu var det mer grejer. Han har nu på något vis lyckats få till det så att han har jätteont i vänster ytter lårmuskel. Oj vad han reagerade och nästan satte sig på rumpan när Stefan tryckte på den. Detta innebär att han med sin kassa högersida det senaste endast haft vänster framben som något vettigt att gå på. Stackaren kan ju inte hoppa runt på ett framben så det är inte konstigt att han varit lite extra knackig det senaste. Stefan löste också upp lite framför högebogen, körde ultraljud på höger framkota och drog en vända över ländryggen där han var spänd. Jag fick även höra historien bakom Miltons högersida och anledningen till att den ser ut som den gör stod tydligen unghästen herr Milton alldeles själv för. En dag när han kom in från hagen så hade han på något vis lyckats dratta omkull och skada sig något så kopiöst att resultatet blev som det blev. Med tanke på muskelatrofin så misstänker jag med min högst amatörmässiga bedömning nervskador. Sprang gjorde han ju ändå, trots alla sina skador och det gick ju bra när det gick rakt fram och snabbt.

DSC_1523 (1024x576)

DSC_1525 (1024x576)
Sedan kom vi till det jag våndats så över och långt in i tusende gått igenom i mitt huvud, nämligen mina tankar om Miltons framtid. När jag skulle börja berätta om vad jag tyckte så bara stakade sig orden i munnen och det enda som kom ut ur ansiktet på mig var en stril ström av tårar. Till slut fick jag i alla fall ur mig lite av vad jag tänkte, men jag behövde inte säga mycket innan Stefan var till 100% införrstådd med vad jag ville. Han höll med mig helt och hållet och tröstade mig med att allt har sin tid och sitt slut och att Milton haft det helt fantastiskt under mitt beskydd. Åh vad skönt det kändes och det var som en sten släppte från mitt bröst. Just nu känner jag mig lättad men det dröjer nog inte länge förrän verkligheten kommer ikapp och jag börjar inse vad som komma skall. Ibland känns det som om hjärtat kommer brista och livet upphöra med Milton. Någonstans försöker illusionen om att Milton nu kommer bli bra att ta över men jag kämpar för att hålla mig kvar vid verkligheten och inte förlora mig in i den där drömmen jag levt i det senaste. Han kommer inte bli bra. Han kommer kanske inte ha ont, men det dröjer inte länge innan det är något annat som spökar och han drar upp något nytt. Som jag sagt innan så hade jag utan problem kunnat kräva stora saker av honom, då hans skalle är så sjukt hård och arbetsvillig, men då hade han till slut gått sönder och samman totalt i kroppen.

Nu ska vi i alla fall fortsätta som vi gjort med lugn skritt under en vecka och sedan ringa tillbaks till Stefan för ett återbesök och check-up.

DSC_1528 (1024x576)

DSC_1530 (1024x576)Två år går så fort. Alldeles för fort.

Annonser
Tidigare inlägg
Lämna en kommentar

1 kommentar

  1. ❤ Denne har jeg dedikert til mine firbente mange, mange ganger. Ville dele den med deg. 🙂

    Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: