När känslorna förtrycker logiken

Att tänka logiskt är inte alltid så där enkelt. För något som ena dagen är helt glasklart så kan man nästa dag ha glömt bort precis alla argument. Någonstans i bakhuvudet finns de men de vill inte komma fram och verkar plötsligt inte relevanta När man står inför ett stort och hemskt beslut så är det så himla svårt att se objektivt på situationen och känslorna tar obönhörligen över och gör allt för att tränga undan hjärnans logik.

Det som för ett par dagar sedan föll ner som en bomb och gick upp för mig har så länge för alla andra varit så uppenbart. Så länge har jag hållit på med Milton och tragglat och kämpat med hans defekter och aldrig har jag ens haft en tanke på att det inte skulle vara värt det. Jag har lite som en överambitiös fanatiker sökt efter nya metoder och synsätt att tackla svårigheterna med och har med nyfiken näsa hela tiden observerat och agerat utifrån vad effekterna av mitt handlande har blivit. Ibland har jag inte sett någon förändring alls, ibland har det blivit sämre och ibland har jag hittat något som givit vad som för mig är en jätteskillnad. Mina referenser har ju alltid varit utifrån Miltons funktioner och Miltons läge och även om skillnaden för en utomstående är obefintlig så är jag eld och lågor och tycker att han är på väg att bli världens finaste häst. Åh, man blir så blind. Det är så svårt att ta ett steg tillbaks, titta på hästen och se den både med de objektiva och subjektiva ögonen och väga in den lilla förändringen i ett realistiskt perspektiv. När jag tycker Milton blivit rakare och jag är överlycklig för det så ser fortfarande en utomstående en sjukligt sned häst med muskelatrofi genom hela högersidan.

Har jag tappat fotfästet? Har jag förlorat tidsuppfattningen och har jag en orealistisk känsla av vart vi är på väg? Någonstans så måste jag ju ändå tro att hästen kommer bli bra eftersom jag så fanatiskt håller på med honom, men vad är realistiskt egentligen? Hur mycket kan jag kräva av honom utan att han kör slut på sin kropp på nolltid, för det är inga problem, han har en helt otrolig arbetsmoral och skulle gå med på allt jag tvingade honom göra. Frågan är bara hur länge han skulle hålla då innan han fick ont på riktigt. Är det rättvist mot hästen att trots dessa enorma uppenbara defekter tvinga den gå som en dressyrhäst eller galoppera samlat på volt? För det första är han från början inte byggd för sådana konster och när han sedan på det har sina knepigheter i både steg och fysik så borde all logik skrika NEJ. Ändå är det så jäkla svårt.

”Men jag kan ju ha Milton som skogsmullehäst…!” ekar konstant i skallen på mig. Det är känslorna som gör allt för att överrösta logiken. De lyckas bra dessutom. Nu måste jag med tankekraft försöka sätta mig in i situationen där Milton resten av livet bara kan promenera rakt fram i skogen. Jag kommer bli fruktansvärt uttråkad och nästa tanke är hur länge hästen kommer hålla för detta? Att gå i lervällingen i hagen resten av livet är inget värdigt slut heller. Ska han få komma till någon annan som bara vill ha honom som skogsmulle? Svaret är nej. Nej för att Milton inte alltid är en enkel häst att rida på. Han är trots allt ganska svårriden och det har jag ju insett det seanste året då jag på allvar börjat förstå hur hästen fungerar. Jag är ju så van vid hans hittepån och vet ju hur han fungerar så jag har aldrig tänkt på att han är särskilt svår men även här så är det ju svårt att vara objektiv. Han är ganska hård i skallen också. Det inte heller säkert att en annan ryttare skulle ha samma syn på saken som jag och kanske utsätta honom för saker hans kropp i längden inte klarar. Ska man rida och utnyttja en häst med uppenbara defekter tills den är helt slutkört i kroppen? Nej, jag vill inte det. Jag vill inte köra slut på Milton och jag vill inte att han ska få ont på riktigt. Då är det kanske bättre att gå händelserna i förväg och låta honom få gå vidare medan han fortfarande är en pigg och glad kuse.

Men varför ska det vara så svårt!? Jag antar att det är detta som gör oss till människor. Förmågan att låta känslorna ta över och hysa de svaga.

DSC_0175 (1024x680)

Annonser
Tidigare inlägg
Följande inlägg
Lämna en kommentar

4 kommentarer

  1. 😥 Stor, stor klem. Er ikke mye man kan si, dette er din reise og dine følelser. Men du har min medfølelse og sympati. Føler med deg.

    Svara
  2. Lia

     /  mars 23, 2014

    Kämpa på! Har ju själv en skev fd travare. Vi skall inte tävla i OS så jag har inga stora krav själv;-) Den kan skritta,trava,skjuta v bog och galoppera. Då jag inte själv är någon tävlingsmänniska så har jag heller inga jätte krav. Rider för tränare 1 dag i veckan. Och vi kämpar med hans dåliga h varv 1dag i veckan. Resten rider vi ut i skogen.

    Svara
    • Problemet är att han snedbelastar och då kommer förslitningarna som ett brev på posten. Som sagt så är det inga problem att kräva saker av honom, men det kommer sluta med att han är helt slut och har ont överallt. Jag vill inte behöva hamna där. 😦

      Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: