Ofrivillig livspaus

Idag lever vi i någon villfarelse om att allt i livet måste optimeras i tid och effektivitet. Tid är inget man slösar på och inte heller energi. Man planerar in alla händelser i livet och blir det någon lucka över så söker man efter ytterligare måstesaker som kan fylla upp. I alla fall jag som egentligen är en människa som är värdelös på att planera kommer på mig själv att vara väldigt påverkad av den här tidsoptimeringen. Jag har absolut ingen aning om vad jag kommer göra nästa vecka, om jag mot förmodan planerar in något så långt i förväg så är det inte utan viss stress då jag inte har någon aning om hur livet kommer se ut då. Jag lever mitt liv på rutiner och kan eventuellt planera dagen och eventuellt lägga in önskemål och funderingar på hur morgondagen ska se ut, men längre än så kan jag inte se. Min hjärna fungerar väldigt mycket ”här och nu”. Dagarna som kantas av nattpass är oftast lättast att leva planeringsmässigt då det är vissa saker som måste göras, typ häst och hund både innan och efter så jag behöver inte fundera så mycket på annat.

Jag har sedan ett par dagar planerat in att jag idag skulle lasta häst och passa på att åka och träna för Linda när hon ändå var på genomfartsresa. Jag har sett fram jättemycket mot detta och tyckt att det ju var perfekt att hon har tid framåt seneftermiddagen och jag jobbat natten. Dock inser jag i natt att vädergudarna spår ett regnoväder som skulle komma precis då jag skulle börja lasta Milton och hålla på hela kvällen. Det känns sådär motiverande att eventuellt behöva bråka med hästen för att få på honom på transporten och sedan rida lektion i paddock i både regn och blåst. Jag vägde mycket fram och tillbaks då jag verkligen ville åka iväg men kom sedan fram till att det förmodligen inte skulle bli värt det om vädret blev som det spåddes. Så nu sitter jag här hemma, besviken och väntar på ovädret. Jag har brutit min planering i närtid och för att inte deppa ihop totalt så måste jag verkligen ta mig i nackskinnet och tvinga min blick bortom det jag precis förlorat. Dessa ofrivilliga livspauser är inte alltid så lätthanterliga. Speciellt inte när man som jag lider av ambivalens och aldrig riktigt kan känna spontant att valet jag gjorde var rätt. Det vet man ju inte förrän efteråt! Så nu får jag ta mig i nackskinnet och tala om för mig på skarpen att jag gjorde rätt val på de ingångsvärdena jag hade. Jag har nog någon liten bokstavsdiagnos någonstans där i bakhuvudet ändå 😉

Något som livar upp är i alla fall att min smörgåskrassefrön som jag började odla igår har börjat visa tecken på liv! Efter mycket noggrann inspektion av planteringen så kan man se att vissa frön börjat öppna sig och små skott se dagens ljus 🙂 Nu väntar jag bara på att jag kan plantera mina ärtor som legat i blöt sedan igår och även på att tomat, persilja, rosmarin och timjan ska börja gro. Det är så roligt att se saker växa 😀

Annonser
Följande inlägg
Lämna en kommentar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: