Depptider

Ibland så kommer det dagar eller perioder där allt bara känns skit. Nattpassen är jobbiga och tar på både kropp och själ, någon utbildning har jag inte och gå i skola i 5 år för att bli civilingenjör, vilket från början var tanken, det orkar jag bara inte. Vad ska jag göra? Jag utbildar mig till hundfysioterapeut vilket jag tycker är riktigt jäkla intressant och jag har tankar på att fortsätta med häst, men ibland så känns det inte som att det är tillräckligt. Kommer jag klara mig på det? Man vet inte förrän efteråt men samtidigt så blir man inte yngre och kanske man skulle börja traska en säkrare väg nu medan man fortfarande har tid på sig? Jag har haft så mycket planer och visioner och en efter en så har de gått i kras, ibland för att ersättas av någon större uppkommen dröm och ibland bara för att man insett att det inte är möjligt. Vad ska man göra egentligen. Jag har ett jobb utan karriärsmöjligheter, som sliter på kroppen och som gör en grinig hemma. Ett jobb där ledningen pekar med hela handen allt enligt paragrafer och större inriktningar utan att se till kärnverksamheten och optimera systemet ute i ändarna för bästa resultat och en nöjd och stolt personalstyrka. Resurserna att röra sig med är ytterst begränsade, vi sitter i en byggarbetsplats med grejer överallt, trasiga bord och värdelös akustik. Vi som sitter där är människor med en otrolig vilja och enorm potential, men vi kan inte utnyttja den. Allt vi försöker med möts med kalla handen från ledning och det finns knappast något som dödar motivationen mer än det. Egentligen älskar jag mitt jobb, men tyvärr så har de negativa aspekterna tagit över och jag börjar ta slut mentalt. För ett år sedan hade jag all fokus riktad mot mitt jobb men nu böjar blickarna söka utåt efter andra möjligheter. Frågan är bara vad.

Samtidigt så är jag lite stressad över det som hände i förrgår på vägen med hästarna och kroppen kan inte riktigt slappna av på grund av det. Stallägaren ringde mig i går och ville höra min syn på vad som hänt då hon idag har ringt polisen angående det inträffade. För bara någon vecka sedan var hon med om en liknande situation, dock utan att hästarna stressade upp sig men att en busschaufför gasade förbi trots idoga vinkningar för att få honom sakta ner. Hon lämnade våra nummer ifall polisen vill ha mer information om vad som hände, så nu sitter man också lite nervöst och väntar på att farbror blå kanske kan komma ringa någon dag. Sådant här stressar upp mig, när det händer otrevliga saker utanför det normala och jag känner att jag bara vill gömma mig under täcket och inte komma fram förrän allt är som vanligt igen. Jag inser ju att ingen annan kommer leva mitt liv åt mig och att det inte finns någon som kommer se till att mitt liv blir så som jag vill så det är väl bara att svälja skiten, ta sig igenom nattpassen, se glad ut och försöka fnula på hur man ska göra för att ta sig framåt.

Nu sitter jag här och bloggar när jag egentligen skulle sova och vila upp mig inför nattens jobbpass. Dock har jag redan försökt sova i över 2 timmar utan resultat och frustrationen och uppgivenheten har tagit över. Skit i det då, det får väl gå som det går i natt ändå.

Annonser
Tidigare inlägg
Lämna en kommentar

2 kommentarer

  1. Anonym

     /  februari 14, 2014

    Skaffa barn, var ledig från jobbet, plugga lite under tiden, byt jobb till något du hellre vill. Pengar är inte allt.

    ”Skaffa ett jobb som du tycker om och du behöver inte arbeta en dag till i ditt liv!”

    Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: