Sluta rida med sätet

Det är jättesvårt. Att sluta rida med sätet och istället lära sig rida med det. Rida. Alltså på riktigt. Att varenda millisekund ha 100% koll på var sittbenen befinner sig och vad de hittar på. Att inse vad höger sittben automatiskt gör bara för att man försöker hålla vänster bog inne med hjälp av vänster skänkel och vice versa.  Det har inte funnits en tanke på hur mycket okunskapen om detta faktiskt påverkade hästen. Att inte jucka i skritten och nästan ännu värre, lära hästen galoppera utan att i varje språng skjutsa den framåt med säte och överliv. Det är inlärda reflexer som verkar sitta så hårt fastetsat i huvudet att man helt plötsligt verkar helt oförmögen att rida när man försöker plocka bort detta beteende. Man blir stel som en pinne och kroppen fattar inte vad den ska göra.

Under alla år jag ridit så har jag gått i tron om att jag har en hyfsad sits och hyfsad kontroll. Jag är stark som en björn, hyfsat svanklös och är bestyckad med ett stycke jävlar anamma som inte är av denna värld. Min specialitet under ridskoletiden var att rida barbacka och utföra alla övningar med rena klistret i arslet. Så någon dålig sits har jag verkligen inte haft. Fram till nu. Även om jag enligt ridskolestandard faktiskt satt bra i sadeln så har den typen av ridning konstant motverkat sig själv p.g.a. okunskap om hur mycket de olika delarna i sitsen faktiskt spelar roll. Det senaste halvåret och framför allt de senaste månaderna så har jag både lärt mig och fått uppleva hur vital sitsen faktiskt är i ridningen. Vid uppenbarelser som dessa kan folk få vad man kallar en ”aha-upplevelse”, jag däremot har inte fått någon sådan. Mina upplevelser sträcker sig långt mycket längre än en ”aha-upplevelse”, det är snarare så att jag står helt handfallen och chockad över effekten och inte kan förstå varför ingen talat om detta för mig tidigare.

På 2 månader har jag genom kontroll av sittbenen kommit till rätta med problem som jag kämpat och slitit med i över 2 år. Så som jag suttit och bankat med skänklarna och slitit i tyglarna för att korrigera en defekt hos hästen som jag i själva verket genom min egen snedhet och okunskap om kroppen egentligen bara förstärkt. Och då är min kroppsmedvetenhet inte den sämsta. Jag kan stå på händer, klättra i träd, göra handvolter, klättra på väggar och ta mig upp sittande från hängande på en horisontell stång. Med en fylld mattallrik i var hand så släcker jag med stortån alla taklampor på väg från köket till fredagsmyset i soffan. Jag vågar påstå att jag har väldigt bra kroppsuppfattning i allmänhet, bättre än de flesta, men lik förbannat så har man inte lärt sig hur de där förbannade sittbenen pekar och vilka signaler det sänder till hästen.

Sist så vill jag bara förtydliga varför man måste ha koll på sittbenen och sluta ”rida” med sätet. Hästens ryggkotpelare som vi sitter rakt över är som en lång orm. Den är hyfsat rörlig i sidled och svingar fram och tillbaks med fina böjar i varje steg i skritten. På en häst utan låsningar och smärtor i muskler och leder så rör sig ryggen lika mycket och lika mjukt åt bägge håll, rörelsen är harmonisk och skapar liksom en häst som obehindrat ”viftar på höfterna” när den går. Lite som en magdansare. Detta är en lösgjord häst. Nu sätter vi en tyngd på hästens rygg. En tyngd rakt uppåner som aktivt arbetar för att i minsta rörelse följa med hästryggens sving fram och tillbaks kommer inte nämnbart påverka lösgjordheten, men hur många av oss sitter så?  Hur många av oss sitter inte och ”följer med” i sadelns rörelse som fortplantar sig upp i vårt överliv och bildar världens pendel som svingar fram och tillbaks och skapar i våra höfter en juckande rörelse. Det behöver inte vara mycket juck, men så fort den av ryttaren inducerade rörelsen inte stämmer på pricken överens med hästens rygg så kommer hästen i varje steg behöva spänna emot och kompensera för tyngden som inte längre sitter stilla på ryggen, utan far fram och tillbaks. Hästen vill inte falla omkull och för att lyckas hålla sig på ett hyfsat rakt spår som vi kräver av den så måste den spänna olika delar av kroppen på onaturliga vis för att kompensera upp för obalansen som en obalanserad ryttare skapar. I detta läge kan inte hästen bli lösgjord. En lösgjord häst är utan spänningar och om hästen bara måste kompensera det minsta lilla för en mikroskopisk obalans i ryttarens sits så kasserar man alla chanser till lösgjordhet. Det krävs inte mycket för att skapa sådana motspänningar och även om man tycker att man sitter bra för att ingen skällde på en på ridskolan, så kan jag lova att hästen inte tycker detsamma.

DSC_0048

Att hitta och lära sig kontrollera sittbenen är skitsvårt rent ut sagt och vackert är det inte. Men när musklerna väl fattat grejen så är det ett nytt helt fantastiskt redskap att använda! En tillrättavisning med ett sittben är väldigt mycket enklare än att sitta och kontinuerligt banka med en skänkel för att få ut samma effekt 🙂

DSC_0006 (1024x680) (2)

Efter ett tag börjar bäckenet fatta grejen och det ser lite snyggare ut. Men mer är det ändå som ska falla på plats innan jag kan börja påstå att min sits är bra.

Annonser
Följande inlägg
Lämna en kommentar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: