Försök till lösgörande pass i paddocken

Jag sitter på långa tyglar i paddocken och kämpar med att sitta still, rakt uppåner med eliminerad svank, knän framåt och hälar bakåt. Blicken är fastetsad på en staketstolpe på andra sidan ridbanan och all koncentration går åt för att hålla hästens bogar på den exakta linjen mellan oss och stoplen. I ett obevakat ögonblick faller bogarna hejdlöst åt höger och jag hänger inte med. Linjen är bruten och det med besked. Jag är för långsam. Jag puttar tillbaks honom till linjen med min vad och mitt högra sittben som jag trycker allt vad jag har inåt och framåt mot manken. Hästen lyder och rör sig tillbaks mot linjen. När linjen är nådd upphör hjälperna och hästen fortsätter framåt. Efter ett par hejdlösa fall åt sidan igen så tar jag sikte på en ny stolpe med en blick som med största sannolikhet skulle kunna bränna upp något mindre massivt. Hästen börjar svara för min ridning och linjerna blir rakare och rakare allt eftersom min reaktionsförmåga blir bättre och jag börjar hitta de rätta knapparna. Plötsligt börjar hästen gå långsammare, hans rygg blir mindre skumpig och den där defekten i steget som beror av hans låsta högerbog märks knappt av längre.Vi vänder över ridbanan, siktar på nya stolpar, gör en volt tillbaka, gör något liknande en bakdelsvändning och all fokus ligger på min sits och resultatet ses i hästens bogar. Efter en stund så känns det precis som om hästen ska bajsa, bålen blir bred och ryggen höjs. Jag sitter fortfarande på långa tyglar och väntar på att hästen ska bli klar. Han blir inte klar. Han har inte ens bajsat och när jag tittar bak så verkar det inte heller vara något på ge. Jag börjar så smått inse att det nu faktiskt börjar hända saker i hästens kropp och att den där uppblåstheten inte betyder något annat än att han börjar jobba med magmusklerna! Jag åker med och känner in den nya känslan av att sitta på en häst som helt självmant faktiskt är i startgroparna till att börja bära sig. Efter ett tag så kortar jag tyglarna och tar en lätt lätt kontakt med hästens mun. Milton kör upp huvudet med en gång och jag försöker ignorera faktumet att jag sitter på en stjärnkikare, koncentrerar mig på sitsen samt att vara så lätt det går i handen. Jag går in på en volt och försöker med hjälp av mitt yttre lår och rumpa trycka sadelns bakvalv inåt volten för att skapa en liten böjning så att bakdelen går innanför. Jag kämpar som ett djur och den där finkänsligheten som jag tidigare fått till försvinner i kraftansträngningarna. Hästen försöker dra iväg, skjuter upp huvudet och tycker det är jobbigt. Efter ett par försök i bägge varv så är jag ändå ganska säker på att jag fått till det hyfsat i alla fall en kort stund åt båda hållen. Ena hållet mindre svårt än det andra. Hästen har faktiskt sänkt näsan mot marken ett par tillfällen och jag får förklara mig nöjd med de små resultaten vi idag  fick på denna övning.

Det blev inga frustningar, inga huvudskakningar och inga gäspningar under dagens pass. Allt detta tyder på spänningar som släpper och det verkar som var och varannan häst som rids lösgörande får dessa reaktioner. Vi fick dem i varje fall inte idag. En alldeles för vanlig mänsklig reaktion är att skylla ifrån sig men innan jag börjar dumförklara mig själv så måste jag ändå få tänka tanken att Milton kanske inte är en så himla lätt häst. Han har sina låsningar och snedheter och har fram till i somras blivit riden på helt fel vis, bland annat så att en enorm underhals uppkommit. Den är i princip helt borta nu och den enormt stora muskelklumpen längst ner på halsen mot bogen till är borta. Jag är enormt nöjd över förändringen som skett i hans kropp från i somras till nu men detta föder samtidigt en liten oro och tvekan då jag inte riktigt vet hur jag ska gå till väga vidare. Jag litar inte på mig själv, min känsla och framför allt inte på mina kunskaper. Jag är nybörjare och kan i princip ingenting, det är som att börja lära sig rida på nytt. Det finns absolut ingenting man får göra i hästens mun för att få den att böja på halsen. Det är i kroppen det ska hända saker, även på korta tyglar. En vis människa sa en gång att ”se kroppen som ett matteprov och halsen som facit”. Hur svårt är inte det när man sedan 9 års ålder är inlärd att man på ridbanan kommer dit man vill genom att bråka med hästen. Ödmjukhet, ödmjukhet….

Appropå Miltons rörelsestörning i skritten. Det är som att han tappar stödet (benet slutar bära) precis innan högerbenet släpper från marken och jag misstänker ett par muskler långt upp runt (bakom) bogbladet som skulle kunna vara boven i detta drama. Detta gör hans skritt stötig och gör det svårt att hitta de där mjuka rullande rörelerna med sittbenen. När han går på ordentligt så kastas man fram och tillbaks däruppe vilket är näst intill outhärdligt när man vet hur fel det är och man kämpar för att hitta den där mjuka takten. Det finns i varje fall en fysiologisk förklaring till det, även om man gärna börjar fundera vad det är för fel på en som inte kan sitta still på en häst…

DSC_0007

Så här ser vi ut idag från höger!

DSC_0009

…och från vänster!

Copy of Foto1629

Så här bedrövliga såg vi ut i somras…

Copy of DSC_0036

Underhals, inga rumpmuskler, utstående höftbensknölar, inga lårmuskler…

DSC_0016

Efter dagens pass. Inte riktigt vad jag hade i tanken men har man ingen fotograf och måste köra via självutlösaren så får det bli vad det blir 😉

DSC_0020

Nöjd och färdig!

DSC_0028

Efter ett omedelbart gyttjebad så intogs det goda lunchhöet med god aptit 🙂

DSC_0031

*Nom nom nom*

Annonser
Lämna en kommentar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: