Älskade Systrar

Jag sitter vid min dator i mitt hörn av soffan med en varm stensovande hund kloss an mot min rygg. Johan sitter i andra änden med sin dator och tittar på ”oslipade diamanter” och ”hus med potential” samt undrar hur mycket taket kan tänkas läcka på dessa ”charmiga” torp att sätta sin egen prägel på. Kristallkronan sänder ut ett varmt diffust ljus och kyrktornet på Fässbergs kyrka spirar vackert upplyst mot den svarta himlen rakt utanför fösntret. Ur högtalarna kommer en härlig 90-talspop på behaglig tänkarnivå… och precis när jag skrev detta så avbröt Johan min favoritlåt för att spela upp ljudet från en Ducati från CD-skivan Ducati Passions som Svenska Ducatiklubben spelat in. Enligt Johan blev denna skiva en storsäljare. Nåja, jag reagerade rätt snabbt och nu efter ca 10 sekunder är ordningen återställd och mina härliga 90-talsdängor ljuder åter ur högtalarna.

Idag har jag, Viktoria och mormor varit och hälsat på Anda och hennes Johan i deras nya lägenhet på Vasaplatsen. Det blev lite gott julté och storögd inspektion av deras nya boende. Viktoria hämtade upp mig på vägen hem från jobbet och sedan åkte vi direkt hem till Anda. När vi myst färdigt i deras lägenhet så följde Anda med oss i bilen. Mormor fick också skjuts och blev säkert avlämnad rakt utanför hennes port. Efter en vink i köksfönstret så åkte vi tre systrar vidare hem till mig i Mölndal. Det var väldigt längesen vi träffades allihop (förutom Beb, sladdisen) så det var riktigt skönt att sätta sig tillsammans vid köksbordet och bara snacka igenom livet med allt som pågår, glädjer och tär. Livet är inte lätt och att finna en mening med det är det få som gjort. Det går upp och ner och ofta mår man dåligt utan att veta vad som är fel. Det är jättesvårt att sätta fingret på en orsak och förväntningar och krav från samhälle och omkringvarande hämmar den egna förmågan att rannsaka och läka. Det kan vara svårt att sätta sig själv i första rummet när man fått en uppfostran som säger att man ska hjälpa och dela med sig. Det är lätt att man glömmer bort sig själv och då blir det svårt att ta steget ut på okänt vatten, och kanske trampa ett par människor på tårna på vägen, för att söka en ny och kanske mer rätt väg för en själv i livet. Det finns ingen som förstår en så bra som en som levt tillsammans med en i hela livet, därför är det väldigt bra att ha massa systrar att ventilera med.

Det finns familjer där missunsamhet, avundsjuka, girighet och rivalitet tär på förhållanden familjemedlemmar emellan, jag har sett så många tragiska och vidriga exempel på det här och jag blir lika uppriven och ledsen varje gång jag hör om dem. I alla familjer bråkar man ibland, eller ganska ofta i perioder, men visst brukar man kunna försonas efteråt för någonstans är faktiskt blodet tjockare än vatten. Man kan hata varandra samtidigt som man älskar, men kärleken är alltid större än hatet. Familjen är det enda som består när allt annat faller, det är en stöttepelare som aldrig försvinner eller lämnar dig i sticket. En vän kan vara värdefull, men finns där ändå delvis på nåder. En familjemedlem blir man dock aldrig av med. Blodet rinner där vare sig man vill eller inte (bildligt talat, då bandet är precis lika starkt hos adopterade eller fosterfamiljemedlemmar). Det är ditt eget kött och blod och har i årtusenden sörjt för din överlevnad. Jag är så lycklig över att ha en familj, eller jag vet inte vad känslan ska kallas, ett beroende eller en tillfredsställande visshet om att min överlevnad och existens beror av dem. Det är som en juvel som man vill skydda mot allt ont, som man skulle gå i galenskap för att försvara.

Jag älskar er mina systrar, Alexandra, Viktoria och Beb. Jag skulle gå i döden för er och Gud nåde den som gör er illa. Jag skulle försvara er till sista bloddroppen.

Lilla mormor konverserar i Andas och Johans nya soffa.