Att bryta sig loss

När jag var 4 år så sa vår granne Harriet att ‘Jossan, hon kommer bli kärnfysiker’. Hon hörde på sättet jag var och pratade att här fanns det potential. Visst hade jag lätt att lära mig och ett intresse för teknik har funnits där hela tiden. Det gick senare också bra för mig i skolan utan någon större ansträngning och mina toppämnen var alltid matte, fysik och kemi. Bild och musik har också varit några av mina favoritämnen men dessa har ofta undantryckts då man aldrig fått uttrycka sig själv i dessa konstarter utan alltid skulle hålla sig till en spikad läroplan. Samhällskunskap och religion har egentligen aldrig funnits där för mig och någon hängivenhet till ämnena har heller inte uppmuntrats av min omgivning.

Jag är äldst av fyra systrar och vi har växt upp till, trots mycket likheter, fyra individer med mycket olika mentala förutsättningar och intressen. Vi har egentligen alltid haft olika uppgifter i livet, t.ex. min syster närmst i ålder är en social människa som borde jobba med andra människor och välbefinnande, dock grubblar hon mycket och är väldigt beroende av familjens närhet. Den näst yngsta tar livet med en klackspark, tänker inte i onödan på konsekvenser och oroar sig inte över livets stora frågor. Jag är den som alltid haft potentialen att gå i skola och bli något högt och flashigt. Jag skulle bli ingenjör, tjäna pengar och leva gott. Det var min väg och det har hela livet varit en självklarhet. Att förlora var inget alternativ, det bara var så, vägen hade varit utstakad ända sedan min mentalitet började växa fram. Jag skulle gå teknisk linje på gymnasiet, så där började jag, gick ut med toppbetyg och ingen tänkte mer på det, allt var som det skulle. Sedan skulle jag gå på Chalmers, och med de fina betygen från gymnasiet så fanns det ju inget längre som kunde stoppa mig från att bli ingenjör. Jag hade ingen aning om vad jag ville bli, så jag började på det bredaste programmet på hela Chalmers, för att sedan ha fler valmöjligheter när jag väl skulle tvingas välja. Så nu var jag chalmerist och jag borde nu ha nått upp till ett av mina delmål i livet. Familjen och släkten visade omåttlig stolthet över min lycksamhet, Jossan var ju snart klar, bara 5 år på Chalmers och sen skulle hon få det höga respekterade yrke som stått skrivet i hennes ödebok så länge!

Efter första året så tappade jag pluggmotivationen, jag började må dåligt och förlorade livsdriften. Chiara kom in i mitt liv och jag tappade skolan helt. Chiara var allt, vi var ute i lera, regn och rusk, träffade hundkompisar isiga höstdagar och njöt av varandras sällskap. Jag har aldrig varit så lycklig under mitt ‘vuxna’ liv som under det första året med Chiara. Jag skulle ju så klart gå färdigt skolan sen, när motivationen slog till igen, det visste vi alla. Det var ju det som var förutbestämt. Jag skulle ta uppehåll, men det slutade med att någon klasskompis ringde och sa att jag skulle komma och så gick jag där och drog på skolan ett år till till ingen nytta. Jag försökte i två år, men sen kraschade det helt. I somras fick jag jobb och har nu tagit ett riktigt studieuppehåll.

Den tekniska och intelligenta delen av Jossan har alltid varit den som tagit över i samhällets syn på mig. Den andra delen, den kreativa, bekräftelseberoende, känslomässiga och djurgalna Jossan blev alltid undanknuffad. Folk var inte intresserade av den senare delen, det blev automatiskt så att jag formades till att tro att det enda som spelade någon roll var att jag utnyttjade min potential och blev det bästa man kunde bli.

Idag var jag och pratade med min studiehandledare. Anna heter hon och är utbildad beteendevetare med psykologinriktning. Hon är så skön och lätt att prata med och inget är några problem. Vi hade stämt möte för att reda ut allt runt studieuppehållet och jag hade egentligen inte förväntat mig mer av mötet än lite information och en handskakning. Oj vad fel jag hade. Jag kom in rak i ryggen och sa bestämt att jag nu vill ta uppehåll i två år och sedan gå klart utbildningen. När jag gick ut var ögonen tårfyllda, och känslorna omruskade. Vi pratade i en och en halv timma och det tog inte lång tid förrän jag började inse att det där med ingenjör, det kanske ändå inte är det jag ska bli. Jag har aldrig valt det själv, det har alltid varit en accepterad självklarhet från det att jag var liten och några andra alternativ fanns inte. Det är ingen som tvingat mig, jag visste bara inte att jag kunde välja något annat.

Jag har alltid varit väldigt intresserad av djur och älskat att mocka, skita ner mig och umgås med dessa underbara skapelser. När en vän till mig berättade att hon pluggade till hundfysiolog så klickade något till i mig. Jag kände en stark längtan efter något jag inte hade, men tänkte inte mer på det då det ändå inte kunde vara en verklig känsla som spelade någon roll.

Nu sitter jag här i soffan och har fått reda på att den känslan faktiskt spelar roll. Det är den känslan jag borde lyssna på mer, inte det förnuftiga överjaget som helst av allt vill hålla mig kvar på den säkra utstakade vägen som redan från början funnits där för mig. Är det verkligen så? Finns det någon annan framtid för mig än att bli ingenjör, jobba, tjäna pengar och dö? Kan även jag få leva ett liv? Tanken är svindlande och jag är rädd och upprörd. Vågar jag bryta mig loss från samhällets förväntningar och trotsa den väl inramade väg jag går på? Vad ska pappa säga? Han som kämpat som ett svin hela livet och nu har ett väl respekterat tekniskt yrke. Jag var ju alltid pappas flicka som var så lik honom, kommer jag nu krossa alla förväntningar? Och farmor, den respekterade rektorn som minsann vet hur skolbarn ska uppföra sig, en dramaqueen utan dess like, en expert på att få folk att känna skuld. Nej, jag är rädd. Detta är helt nytt och jag är på väg ut på okänd mark. Vågar jag börja leva? Vågar jag ta steget för att satsa på mig, mitt liv och mina drömmar istället för att gå på den falska men säkra vägen alla förväntar sig att jag ska gå?

Jag är ingen kontorsingenjör, jag borde bada i ljung, päls och hästskit istället.

Glad chalmerist? Nej, en överlycklig hundägare som precis skitat ner sina rosa tights å det grövsta.

Annonser
Tidigare inlägg
Följande inlägg
Lämna en kommentar

1 kommentar

  1. Underbart Jossan! 😉
    Jag skulle ju själv bli kontorsråtta var det sagt, nuffror och pärmar – det var min lott i livet, mycket annat dög jag ju inte till med min trasiga kropp..

    Jag hade nästan förlikat mig med tanken. Skjutit bort känslan av att det måste finnas nåt mer. Snusförnuftet sa ju klart och tydligt att jobba och leva/ha roligt, det är två skilda saker och viktigast är ju ändå jobbet. Att dra sitt strå till stacken.
    Att njuta av livet – det får man göra sedan, om energi finns kvar.

    Sen fick jag en aha upplevelse av en god vän, som så självklart krossade alla utstakade ramar, påtalade vikten av att leva, njuta och ta risker – bara man får göra det man trivs med. Vad är det annars för vits med att leva?

    Jag började lite försiktigt, vanan trogen, och gjorde lite förundersökningar. Skulle det verkligen fungera? Var det möjligt?
    Har ju under hela mitt vuxna liv blivit inpräntad med vad jag inte kan göra, eftersom ”det går ju inte med din rygg”.
    Sista bekräftelsen för mig blev orden från min ryggläkare – när han gav det tråkiga beskedet att inget mer finns att göra, bättre blir du inte.
    ”Men..” sa han ”Se till att lev ett aktivt liv”.

    Då klickade det slutgiltigt.
    Kontorsråtta? – Never ever in my kofot!
    Hundfysioterapeut? – Absolut!
    Vad har jag att förlora förutom pengar? – Inte ett skit.
    Vad har jag att vinna? – Precis Allt

    Så jag kastade mig hals över huvud, ut på okänd mark, tog en stor risk.
    Än är jag inte i hamn, men jag har inte ångrat mig en sekund!

    Jag vet vad jag vill och jag har fantastiskt roligt på väg dit!
    Och bäst av allt – jag vet att jag kommer älska varje minut av mitt nya yrke ;-D

    Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: