När man verkligen behövs

Jag har idag varit och hälsat på hos Harriet, en kvinna som bodde med sin man Göran i huset brevid det vi flyttade in i 1991 i Kålltorp. Jag var 4 år gammal, mina syskon 2 och snart född,  grannparet barnlösa och vi nyfikna. Vi var så ofta vi kunde hos Harriet och Göran, lekte i deras stora trädgård, hittade på bus och fascinerades av alla saker från all världens hörn som fyllde deras hus. Harriet har bott utomlands en stor del av sitt liv och har tagit med sig saker och kultur från Kina, Sydamerika, Arabien m.m. Tänk er att som 4-åring stiga in i den dunkla hallen i detta stora hus och direkt mötas av ett stort yvigt knippe med ögon som stirrade på en. Det var påfågelsfjädrar och mycket spännande. på trappräcket hängde indianbroderier och på väggarna bonader och tavlor från alla världens hörn. Asien gick igen väldigt starkt i huset i form av elefanter, buddhastatyer, gudastatyer och drakar. Allt var väldigt rött och guldigt minns jag. Orientaliska mattor låg överallt och vi blev alltid bjudna på smörgås med Tartex, en slags leverpastej på tub. Jag och Anda, min 2 år yngre syster blev som extrabarn för H och G och vi hade alltid väligt kul i detta spännande hus.

För 15 år sedan blev Göran mycket sjuk och i våras gick han bort. H och G var oskiljaktiga och kärleken mellan dem var vad jag förstått något alldeles speciellt. Det är så vackert att höra Harriet berätta om detaljerna som gjorde dem till just vad de var, tillsammans. Jag och Anda kom oinbjudna till begravningen i våras och Harriet blev så glad att hon började gråta. ”Mina flickor” sa hon och kramade oss så hårt att vi trodde hon aldrig skulle släppa. Det var en vacker begravning och hon sa senare att det bästa på hela dagen var när vi dök upp.

När Göran blev dålig sålde de huset och flyttade till en lägenhet i stan. På julafton hade jag och pappa som tradition att cykla hem till dem och hälsa på, då de inte hade någon egen familj eller släktingar som de kunde fira med. Vi stannade till Kalle Anka och drog senare iväg till farmor där vi firar med vår familj. Man såg hur glada de blev och Harriet sa senare att Göran som sjuk och invalid lyste upp och blev som i gamla dar när vi kom.

Nu är Harriet ensam. Hon är en kruttant som heter duga och trots mycket smärta och eländighet efter att ha mist sin största mening med livet, så är hon sund och förnuftig och är ett helt fantastiskt bollplank för diskussioner. Vi diskuterar relationer, förhållanden, världssyn, kultur, samhälle, ungdom, mänsklighet, död, liv, gott och ont. Hon tycker om att diskutera med mig, då vi har liknande tankesätt samt har varit med om samma saker på sistone, även om det jag varit med om har varit i mindre skala. Jag kan ändå känna igen mig i känslorna, behoven och saknaden.

Det är i just dessa situationer man får en glimt av vad liver går ut på. Meningen med livet är en evig fråga, men ibland dimper fragment av svaret ner framför ögonen på en. De närmsta, familj och vänner, de som det känslomässiga bandet är starkast till. Det är det som spelar roll. Värna om familjen, ta hand om de som behöver det, ignorera de som försöker söndra och ta.

Annonser
Följande inlägg
Lämna en kommentar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: